Maniak´s Blogg

---

Får ni nångång känslan av att ni känner en stark irritation på någon eller något ? Den senaste tiden har jag nämligen känt så. Jag tänker självfallet inte skriva här vem eller vad det är. Men grejen är att jag blir såpass irriterad på personen i fråga, så mycket att jag blir förbannad på mig själv att jag ens lägger ner energi på att irritera mig så mycket på någon, som enligt mitt tycke är helt... ja vad ska man säga... iaf totalt meningslöst att ta kraften ur sig själv att tycka illa om någon så mycket. Ännu konstigare är hur det kan svänga så mycket. Med det menar jag alltså, att man kanske tyckt om personen innan, man kanske tyckte om personen känslomässigt, eller bara tyckte om hur personen var. Jag antar att det hela grundar sig i hur personen förändras, och kanske själv hur man ändras. Om man dag 1 tycker om en person pga deras schyssta och roliga personlighet, så kan juh den faktiskt ändras. Personligheten hos människor slutar aldrig att ändras. Men man har juh vissa grunddrag. Nån kanske har aggressiva grundrag, eller nån kanske har dom "glada" grunddragen. Vilket kan va ganska förvirrande för vissa, och kan också bli jobbigt för den som oftast håller sig till sina grunddrag. Jag menar, om du har det glada grunddraget oftast, och sen under nån period blir deppad eller nått, så kommer folk reagera. Vilket leder till att man känner att det är på nått sätt fel att man inte får känna sig nere eller ledsen. Nu kom jag lite off-topic.

I detta fall är jag irriterad och känner negativa känslor mot personen, och som sagt ovan, så blir jag ännu mer förbannad för att jag faktiskt gör det. Så allt blir bara en ond cirkel. På ett sätt vill man bara skrika åt personen, och tala om för den hur mycket man ogillar honom/henne. Men samtidigt vill man inte ens se personen. Speciellt också om den personen har gjort dig känslomässigt illa. Det blir en paradox mellan att vilja men ändå inte. Så vad ska man välja då ? Ger man sig in och förklarar för personen hur mycket man ogillar den, så kommer det antagligen snöbolla vidare. Och hur långt får man gå ? Är det ok att göra personen illa, om man har blivit sårad själv av samma person ? Jag tror inte riktigt på den teorin själv, men den är bra lockande ibland. Men då känns det lite som att man är nere på samma låga nivå som personen i fråga. Man skulle nog kunna kalla det ett dilema. Men igentligen, om man ska va enkel, så är det inge större problem. Det är bara att ge fan i det, och inte lägga ner någon energi på saken. Men kolla nu då, jag sitter och skriver en lång grej om det hela. Är inte det att lägga ner energi ? Joo, de tycker jag. Men kanske detta sätt är bättre än att ställa sig i ansiktet på personen och få sitt raseriutbrott. Skulle ens personen ta åt sig av vad man sa ? Nej, antagligen inte. Iaf inte i mitt fall. Personen i mitt fall är har ett groteskt tunnelseende. Så där har vi ännu en anledning till att skita i det. Och ska jag agera som någon moral-snut och berätta för folk när dom beter sig som svin ? Känns inte som att det riktigt ligger på mitt bord.

Men den här känslan, den ligger och gnager i magen. En riktigt störande känsla. Även fast jag inte alls brukar vara den jätte aggressiva personen som slåss, så kan jag se mig själv som i en film, där jag plöjer mina knogar genom personens mun och ser hur tand för tand lossnar dessto längre in jag kommer med näven. Hur man ser ögonen fylls av skräck och smärta. När man drar ut näven efter det hårda slaget så sitter det fortfarande tänder och tandflisor kvar i handen blandat med blod och saliv. Personen ramlar bakåt, landar på rygg, håller sig för munnen och man bara stirrar blint på personen som ligger där med tårfyllda ögon och massvis med blod som rinner ut genom munnen. Och helt plötsligt så försvinner känslan, och man har botat sin "irritations-infektion".

Bara de fantiserandet kan få mitt aggressiva sinne till ro. För en stund iaf. Men sen kan det lätt antändas när man blir påmind eller på något sätt reflekterar något som har med människan att göra. Ska man behöva att gå omkring och tänka som en psykopat varje gång man känner irritationen närma sig ? Enligt mig låter det som en väldigt dålig plan. Men vad ska man göra då ? Jag har faktiskt inget bra svar, förutom att bara skita i det. Men jag kan inte. På samma sätt som jag känner att jag fullständigt skiter i personen, så intresserar den mig också. Intresserar på ett ganska konstigt sätt. Jag har ännu inte lyckats sätta någon typ av ord på just denna intresse. Hat-intresse kanske ? Kanske samma som Hat-kärlek. Ganska paradoxalt.

Jag försöker vara den som sällan har fördomar för andra människor. Jag vill gärna ge personen en chans att verkligen visa vem han/hon är. Ibland en gång för mycket. Eller så kanske det är så att jag får det riktiga svaret med en gång, och personen är ett svin. Men att jag ändå ger dem en chans att ändra på sig, och en chans till, och en till och till... och sen hela tiden hoppas på förändring. För jag vet att folk kan ändras. På både gott och ont, men alltid på gott i mitt tänkande. Men verkar som endel aldrig lyckas klara av det. Även fast dom får oräkneliga gånger på sig att ordna det. Sorgligt men sant.

Jag börjar smått tappa intresse och ork för människor som bara vänder kappan efter vinden. När dom förlorat nått som va bra innan, så går dom sedan tillbaka till det som kanske va OK innan. Även fast personen talat så mycket skit om tex personen innan, hur mycket han/hon hatade den andra osv. Men som jag sa innan, så fort de som va bra försvinner, så går den tillbaka till det som va ok innan. Bara för att personen inte har något annat. Men varför har den inget annat ? Ganska självfallet igentligen. Beter man sig som ett svin så får man heller inga vänner. Nån enstaka kanske, men det är bara en tidsfråga innan personen eller personens få vänner hugger en i ryggen. För antagligen är båda personerna lika sviniga. Annars skulle man inte dras till varandra ?

Ganska underligt att människor kan dras till "sånna" personer, när man vet sen tidigare hur falsk personen har varit. Med falsk menar jag flera saker, ett par exempel kan vara att personen ljuger eller baktalar andra. Kan också vara att personen alltid anser sig som bättre än alla andra, och alltid ser ner på andra. Kanske enbart för att personen vet om sina svagheter. Jag menar, man märker när man inte har så många kompisar kvar. Det kan juh omöjligt va fel på ALLA andra när dom bara börjar försvinna. Felet måste va grundat i sig själv. Men hur kan man då förlita sig på en sådan människa ? Om man kanske är lika blåögd som mig och alltid hoppas på förändring, fast man vet att det inte kommer att ske. Inte permanent iaf. Kanske för en stund, när personen gör sitt tillfälliga försök. Men hoppet är vell det sista som överger människan. Men nu i mitt fall, så har hoppet för vissa personer blivit totalt övergett. Jag avskyr att behöva säga att jag hatar någon. Hat är (iaf för mig) ett väldigt starkt ord. Visserligen kan det slinka ur en att man hatar någon när man är förbannad på någon eller så. Men man menar sällan vad man säger när man är så arg att man inte själv styr vad som kommer ur keften på en själv. Men ja börjar tvivla på mig själv, om jag faktiskt avskyr ordet "Hat" så mycket längre när det gäller vissa personer. Men detta är ännu bara tvivel. Ska man verkligen definera hat så betyder det att är en "passion" (lidelse) där grunden är en olustkänsla vid föreställning om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta.

Som ni ser är min så kallade "irritation" väldigt nära denna "passion". Men om jag själv får bestämma, så ser jag mig helst inte att skada personen. För på samma gång känner jag mig idiotisk att ens lägga ner energi på personen i fråga.

Jaja, nog om detta... Ett litet uttalande om hur min magvridande irritation utspelar sig ibland. Men jag kommer nog lyckas komma över att känna dessa negativa känslor mot personen nån gång. Kanske personen själv gör att jag ändrar inställning, eller att jag själv bara rent av slutar tänka på det.

Tack för mig...