Maniak´s Blogg

Det finns mycket som jag kan acceptera och respektera med folket omkring mig. Jag kan gå långt över många gränser och acceptera mycket bland dem jag känner och som står mig nära. Men när jag väl har förlorat respekt för någon, vill jag helst inte se dem längre. Jag vill inte veta, höra eller se. Jag stänger mina sinnen och ser åt ett annat håll. Jag stänger dem ute, och oftast utan mer ord än ”Jag har tappat all respekt för dig, vill du vara min vän får du bygga upp min respekt igen.”

Nu är det så att jag är nästan intill oförmögen att hata personer. Jag dömmer alltid dem omkring mig för de dem är, men det gör också att jag ser till att lära känna någon innan jag dömmer dem. Det här är en väldigt jobbig sits. För många gånger skulle det vara lättare att hata en person. Men hat, är ett så starkt ord, Det är för starkt många gånger.

Jag har lättare att hata en situation jag hamnar i än en person. En person tappar jag respekt för. Jag kan avsky personer för det dem gör, men jag kan fortfarande respektera dem som individer. När jag har tappar respekten för någon, tappar jag den helt och fullt. Jag ser dem inte ens som människor längre. De står lägre än mig, under mig. De står lägre än allt levande liv. Jag ser ingen anledning att visa hänsyn eller tänka på dem i något positivt ljus över huvud taget.

Möter jag personer jag inte har respekt för kan jag vara artig och hälsa, prata med dem tills jag har varit trevlig nog inom den samhälls etikett jag är uppvuxen med. När jag har varit social nog så kan jag återgå till att fullständigt stunta i personen.


Jag behöver inte en vän som rättar sig efter mina infall och följer min minsta vink; det gör min skugga mycket bättre

Jag somnar av bilder som träffar en punkt som permanenta fotografier i hjärnan. Hoppas ibland på en minnesförlust så man slipper de livet man förtjänar. Orättvist, orden hakar upp sig och troligtvis är det samma väg som livet följer, slutet på livet dröjer. Man kan kalla det horeri. Man kan tappa befattningen, sanningen hinner ifatt dig är alltid en klassiker, och den är ofta antingen fuckad eller väldigt långt borta bortom ens kontrolleringar. Fatta med fakta och gör sanningar sanna. Sannigen, livet är fucked up fatta, livet är fucked upp, passa !

Min utgångspunkt är att döda tiden så att inte tiden dödar mig. Men man skjuts omkull, för tiden är skapad i syftet att åldras. Mitt undermedvetna är fullt av slummrade, undrande meningar. Bra många år kallades jag för flummare. Rullade rediga. Passionen va funnen i livet, passionen har försvunnit i livet. Det va hungriga tider.

Har aldrig vart vanlig, aldrig vart tanig från den dagen jag föddes. Gjorde mina saker för att lugna magen för dagen, och Sömnen kan börja, sömnen kan dröja. Alldelles ensam, men ångesten den dämpas. Somnar precis som jag aldrig gjort tidigare. Men blicken är vidrigare.

Vilket vackert liv man lever. Pallar inte att bli aggresiv för det är många planer som bara rinner ut i sanden. Många dagar blir jag sjuk av platsen jag befinner mig på. Men jag springer ändå, letar efter någon eller någonting eller så. Men finner ingen lycka, ingenting. Det är svårt. Får bara underbara tankar när min himmel är blå. Det är skönheten.

Jag ligger ner i sängen och kollar upp i taket, något håller mig vaken. Alla mina tankar som är jobbiga, alla som jag blandar mig med är konstiga. Stressen för att allt borde vara lite bättre. Jag pallar inte pressen. Och det är destruktivt, jobbar inte, glider inte, men drömmer om något exklusivt. Men jag lever på de hoppet om att allt kommer lösa sig en dag men det hoppet ligger i mitt hjärta och jag vet att det hoppet kommer döda mig en dag. Kan bara klandra mig själv, ingen annan. Finner inget samband, bara andas. Inte leva bra, men jag vill leva när jag blandar mig. Och jag ser att alla mina vänner märker att jag är deprimerad. Jag bangar ur på planer, bangar ur på saker, svårt att vara dedikerad. Fast i en mörk period, ännu värre när det är vintertider. Vill inte vakna upp, vill inte träffa individer. Jag menar inget illa, men min hjärna verkar vilja isolera mig från mina vänner, min familj, alla dom jag känner börjar ignorera mig. Beter mig som en fitta, men jag måste säga jag är inte välmående. För mitt psyke stänger ut mina närstående.

Hela världen suger, kanske svårt att relatera. Kanske verkar dryg, men jag är bara en av flera. Tar de lungt och kallt medans alla andra rusar runt. Pass på stress och press, jag vill bara ta det lungt. Jag vill leva livet, trumma lite gran ibland. Men dom snea kliven gör att jag bara famlar fram. Lågan brinner knappt, och folket som ett brand alarm. Så mycket hat omkring mig att mitt hjärta samlar damm. Jag håller hårt på själen för att inte ryckas med, men ju mer man gör det desto mer trycks man ner. Och det jag sett i livet det är sånt som tystas ner. Sånt där skit ni vet som bara dom som lyssnar ser. Jag är så trött på att höra att jag har spelat ghetto thug. För jag säger sanningen om vad jag har sett och hört. Kanske nångång ni kan ta det för va det är. För även lilla sverige kan faktiskt ha problem.

Va händer, saker runt omkring förändras. Underligt, sitter aldrig längre runt i ring i källaren. Om ni kan känna, kan jag berätta. Jag kommer lämnas ensam och saker ska försämras. Jag vill chilla nu, inte bli förvirrad nu, utan bara vara familjen nu. Livsgnistan finns kvar, lågan brinner svagt, men när ni drar kommer luften va slut och min låga brinner ut. Det blåser friska vindar över oss, vi ska chippa, alla timmar ska bli viktiga. De kan inte försvinna, om jag inte blinkar. Så klart förut, men nu står jag mitt i dimman. Helt förvirrad, hela världen kan va missbildad. Har inte tittat på så länge, är mer inriktad på att få chilla några sista timmar. Elden blåser ut, aldrig mera vindstilla.

Min låga brinner svagt. Jag försöker tänka klart. Jag befinner mig på kanten. Ingen handske, ingen vante. Kylan biter tag i mig.

När jag vaknade för någon dag sen, så kände jag en fruktansvärd ilska. Jag vet inte om det va för att jag hade drömt något, eller om bara tanken slog mig när jag vaknade.

Jag vet inte riktigt hur jag ska spegla situationen eller hur jag ska förklara det jag känner. Hur jag än gör, så kommer det att bli snack, och det är just det jag är trött på. Snack och rävspel.

Att man måste vara på ett sätt för att andra ska vara nöjda och tycka att man gör rätt. Eller att man ska umgås med vissa vid rätt tillfälle, annars är det ju något lurt. Jag är sjukt trött på det. Man vill väl umgås med sina vänner man tycker om, för att man trivs att umgås med dem. Men ibland har man känt att man måste umgås med personen för att slippa höra snacket sen att man inte umgås med den längre. Är detta den rätta anledningen för att umgås med sina vänner ?

Och snacket, ständigt snack bakom ryggen på varandra. Att jag skriver och publicerar detta kommer inte komma som en chock. För alla snackar om varandra, när dom inte är med och dom vill tjäna kakpoäng hos den dom är med just då. Alla vet att alla snackar om varandra, men ändå spelar ett rävspel samtidigt som dom tittar varandra i ögonen. Så fort personen lämnar rummet, så börjas det. Vet du vad jag har hört - Hur kan han göra så - Skulle jag vart henne hade jag...
Och det värsta är att alla, ALLA är väl medvetna om detta. Vilket är tråkigt. Jag är nog inte ensam att känna att så fort jag har vänt ryggen till och lämnat ett ställe, att snacket drar igång så fort dörren stängs.

Men det tråkiga är, att om man faktiskt tycker nått negativt om personen, och faktiskt tar upp det med den, så kanske du får ditt sagt, man pratar ut om det och tror sen att allt är lungt. MEN, sen kommer det. Det pratas och pratas och pratas om det bakom ryggen på en. Där har man ett problem också, det går inte att gå den ärliga vägen och ta upp saker öga mot öga heller utan att slippa snacket. Vilken väg du än väljer, så kommer du inte undan snacket.

Sen kommer man till det roliga. Ringleken. Hör man inte av sig på ett par dagar, hur hemsk är man inte då ? Samma sak där, man känner nästan att man måste ringa och prata med personen för att det inte ska bli en grej av att man inte hörts på ett par dagar. Då drar allt igång, man bestämmer sig för att sluta ringa personen som någon typ av rebellisk beslut.

Om man försöker undvika detta, så får man skit för det, om man gör som alla andra och snackar bakom ryggen på varandra, så får man skit för det, fast det sägs bakom ryggen. Och när du träffar din kompis, som ett par timmar innan snackat om hur du beter dig så kasst, så lyser det falskhet rakt igenom, som rent ut sagt äcklar mig.

Alla vet vad alla har sagt om varandra. Jag kan knappast tro att någon sitter och tror att det dom har sagt om någon just då kommer att stanna där. Nej nej, det förs vidare, med storm. Grejen är att vi alla är så fega och konflikträdda mot varandra för att ta upp det. Men ändå sitter man och ler framför samma mun som precis snackat skit om dig.

Och ingen, ingen som är i mitt umgänge kan sitta och säga att det inte alls är så som jag beskriver det här. För då ljuger den. Jag har sett och hört allt, från alla, om varandra. Och det har alla andra också. Så att sitta och säga att ni inte förstår vad jag skriver om är ren vidrig lögn. Vi alla vet vad vi har sagt om vem, och alla vet att det kommer fram.

Alla andra vet alltid bättre än personen i fråga. Alla andra vet bäst hur andras liv ska levas. Någon som har funderat på att prova leva ditt eget liv och kanske ägna lika mycket energi åt det som du gör på andras ?

Jag menar inte att hata ner på allt med detta. Utan mer för att alla ska tänka snäppet innan. Sluta tänk vänskapen som ett spel, och vem som är bäst vänner med vem, vem som ringer mest till vem, vem som är mest öppen till vem. Ta vänskapen för vad den är. Alla ser vänskapen som ett verktyg att prata illa om varandra, till varandra. Det är helt fel synvinkel på den vänskapen som finns idag.

Om jag är en så kass person, som alltid gör fel, eller som inte tillfredsställer just dina behov, så finns det inget jag kan göra. Jag tänker inte lägga ner energi på att umgås med folk som ändå snackar skit om mig bakom ryggen. Och tro inte att jag inte hör det, för det gör jag. Alla hör ! Passar jag inte i din bubbla så lägg inte ner energi på mig heller. Det är ingen som tvingar någon att vara kompis med mig. Ditt liv, ditt val. Precis som det är för mig. Så tycker jag inte om dig, lev med det, för det är ingen annans fel än ditt egna.

If you don´t like me, blow me !

Ni tycker vad ni vill om det jag har skrivit, men alla vet sanningen, innerst inne. Tycker ni illa om det jag har skrivt, så är det eran pryl. Jag skiter i. Jag skriver inte allt detta för att starta beef eller snack, utan för att jag är så sjukt trött på situationen. Kanske någon tänker en gång extra innan den slänger ur sig skitsnack eller leker lekar.


Är det de här vi kallar vänner ?


So i changed huh ? You got a phone, pick it up, call me !

Halvvaken, jag har tankar om att sova. Men det går inte för täcket klibbar fast emellan tårna. Jag är seg men inte trött riktigt än. Och det är svårt att ligga bekvämt i när man är 2 i en 90 säng. 90cm bred och hon tar upp sin lilla del, försöker vända hennes kropp så vi kan ligga sked. 03:35, tidig morgon dagen efter. Att vara vaken längre gör nog inte saken bättre. Men sömnproblem är någonting som alla verkar få. Dom som haft det vet att det knappast hjälper en att räkna får. Ingen sömn gör mig sinnessvag. Klockan lyser brevid mig, en timme kvar, den ringer snart.

Jag tittar ut genom mitt fönster. Droppar träffar glaset och bildar mönster, ett löfte om att hösten är vid tröskeln. En full måne reflekteras i pölen på gården, ögonenlocken är tunga, men jag avundas dem som sover. Jag har ingen ro, letar inombords. Lyssnar på regnet som lyssnar på vindens ton. Försöker finna mod för att skjuta bort dom tankar som lika gärna kan vila tills imorgon. Till och med i storstäder så blir det bäcksvart när det är natt och mörkret har tagit plats. På andra sidan jorden skiner solen men här ligger jag och undrar när jag somnar.

Tiden när jag tappat mitt hopp flera timmar och minuter efter nattens inbrott. Solen har gått ner och bara lämnat ett minne av hur den brukar skina innan vargtimmen. Ligger här och tänker endel under natten när munnen är enda ljuset man ser. Solen har gått ner och bara lämnat mig med mörker under vargtimmen.

Jag fyller 24 om ett tag, men jag har aldrig känt mig mer som ett barn. Jag är gammal och arbetslös för att någon hobby tar all tid. Livet går så långsamt, men ändå går det för fort. Försöker vara positiv men det är enklare sagt än gjort. Och det jag har sagt och gjort under tiden gör mig rädd, för det är hemskt att känna att man är besviken på sig själv. Jag har ljugit för vänner, svikt min moder, jag har låtit tjejer älska när jag har varit otrogen. Jag har förespråkat att weed inte leder till tyngre skit, men även jag blev statistik när jag prövade tyngre skit. Jag har för lätt för att bli stressad, för lätt för att bli lurad och för lätt för att bli frestad. Så, vad vill jag bli när jag blir stor ? Inget bestämt. Men det lutar nog åt att jag vill bli liten igen.


Livet kan vara bull, men så är det för alla. Men vad gör man när man fastnat i att fortsätta falla ? Om man inte längre vill vakna på morgonen utan att ens huvud ska va fuckat. Självmedicinerad med zuttla. Jag rör mig steg för steg mot mina döden, för min ängel har tröttnat på att få bära mina börder. Har inte många som jag älskar som jag håller om. För alla som jag älskar lyckas jag typ svika gång på gång. Jag mådde dåligt, fast jag sökte min lycka. Resultatet av en kille som alltid rökte för mycket, men jag sluta kickade, mina plågor försvan, för det fuckar med ditt huvud mer än vad en kvinna någonsin kan. Hade rätt så svårt för kärlek. När hela världen bara verkade hatisk. Inte konstigt att min livsinställning nästan va apatisk. Rätt så tragiskt när man känner att man måste nyttja droger för att komma underfund med livets frågor. Kanske deprimerad, kanske hypokondriker eller kanske missförstått geni som vandrar runt bland zombier. Makten att förändra finns i huvudet när jag blundar. Men jag är fast i tankebanor där jag inte kan tänka annorlunda.


Dessa papper som vi kallar för pengar, har fått mig att göra saker som jag vill förtränga från mitt tänkande. Jag vill bli rik, men frågan är om det är värt att trampa över några lik, kanske förlora allt jag håller kär. Son till en spelande man blir ofta likadan, så mina sedlar går till glam, dom jag får fram. Man har småhustlat alldelles för länge snart. Vill inte gola ner mig själv, men när mina polare behöver hjälp så står jag vid din sida. Men vem är min hjälp från att skälpa mig själv när hälften sitter inne och resten har sålt sig själv till djävulen. Har beslutsångest, kan inte få något klart och sen jag va barn har jag suttit inne med så mycket hat. Känner att min innre demon krossar mitt sinne till spån. Hoppas att man nångång hinner i mål.

Har alldelles för många onda tankar i hjärnan och man börjar tänka; är det är något som man förtjänar? Varje dag spela glad, andetag gör en svag, men varje dag är en ny start. Man måste vara ärlig mot sig själv, inte altid köra en tävling mot sig själv.

Det här är dårarnas stad, dom tokigas stad, dom förtvivlades stad, dom lögnarnas stad, pengarnas stad, dom älskandes stad och dom ensammas stad.

Har du också haft den känslan, du knegar hela dagen, det är bull, ingen förstår dig, du känner dig ensam. Men det är lungt, du har en liten knatch hemma, men hemma finns inget som man älskar. Mina vänner försvinner en och en, en efter en byter stad, byter land. Det är kefft att va svensk. Jag stannar kvar, jag skulle aldrig lämna mitt hem, men de klart att man känner igen vad dom snackar om att 50 procent väljer att bo själv. Vad är det som händer ? Staten delar staden i två, ingen som klagar då. Bygger etta efter etta, kalla det för människorädd. Så om jag har det tråkigt en dag så ringer en av mina vänner av dom få som är kvar, åker in, splittar något sen åker tillbaks, kämpar emot depression, det är svårt i min stad.

Staden skinner upp i gråskalor. värmen lyser med sin frånvarå, ingen har nått gemensamt, spelar ingen roll om du är stark eller svag, för staden är en jungel och jungeln har ingen lag.