Snart så faller allting på plats...

 

 

Man sitter och grubblar över livet och tiden och magen den skriker och svider, och stryker och bubblar. Ångesten kryper och den bildar långa led av tankar, som alla beror av varandra, som dominobrickor. Somliga löser det med ett snitt och en blodstrimma, när man har färgen grå, tatuerad på hornhinnan. För det gäller att ta itu med sig själv och i detta fallet kommer svaret ju utan någon hjälp. Det är sån tid då exakt allting känns fel, om man bara kunde träna bort sin arbetslöshet. Det är just sånt som inte kan komma med modersmjölken, och man borde börja plugga, borde börja spola kröken. Man vänder sig och somnar om, men sanningen kvarstår, och det svider värre än när man har anlag för magsår. Men emellanåt, så sänker man axlarna, känner att man fattar och ja, så tänker man kanske att snart så faller allting på plats och jag får svaren som jag aldrig har haft. Någonting som jag väntat för länge med. Jag ska komma underfund med mig själv.

 

Man lever så osunt, att man nästan räknar med det, att man kommer att dö så fort man äter nåt fel. Allt känns trist för att alla spelar med lika regler, öl leder till alkoholism, pasta leder till diabetes. Ångrar att man avslutat med spya på Onsdagkvällen när man vaknar på Torsdagmorgon i fosterställning. Och det känns som samvetet har skaffat en karl, man skulle bara ligga kvar tills man blir ful, gammal och dör. Man borde vara stimulerad, borde vara kreativ, och borde vara mera involverat i sitt eget liv. Man söker passivitet, till den nästan vakna kroppen, när problemet i själva verket är att man saknar måsten. Kanske beskäftigt att beskriva det för er, men jag menade tanken är rättvis, men livet förstördes. Ingen knäpp klagan, utan ångest kortare sagt, tills allt är bra, undertiden så hoppas man att snart så faller allting på plats och jag får svaren som jag aldrig har haft. Någonting som jag väntat för länge med. Jag ska komma underfund med mig själv.


Begravningen...

 

Alltihop är så klart, jag kan se det nu. Borde genast falla ner på knä och be till gud. Jag kan föreställa mig dagen då allt tar slut, när tjocka damen sjunger och godisregnet kastas ut. Pappa står och ger min Mamma några lugna ord. Säkert nått i stil med; "han har äntligen fått lugn och ro". Jag ligger där i kistan. Själen blickar upp i taket. Hann aldrig få chansen att få bli farsan min upp i dagen. Lillebror min är på plats, han stirrar djupt i marken medans prästen läser andra versen 1000 Alper. Inte ett öga torrt, på första bort tredje raden. Alla vill ju bara ta ett sista farväl och ge sig av sen. Alla går ett varv runt kistan innan dom bär ut mig. Solen kastar långa skuggor, insekter i sommarljuset. Dom firar ner mig för att aldrig få se mig igen. Men läs mina texter för evigt, där lever jag jämt.

 

Livet har sin gång så alla går tillbaks till vardagen. Tillbaks till verkligheten, baka baka liten kaka. Jag är borta nu men jag fick aldrig ge dig någonting. Jag gav dig iallafall några dagar ledigt från jobbet. Ett minne blott är inte mycket när rutinen ropar. Man skålar till mitt namn ibland och våran tid ihop. Ja, sen går alla hem till sig och sitt och glömmer bort igen. Blir bara påmind av en fras eller en doft igen. Luckan av mig fylls igen av stress från nya mödor. Om skörden dör varenda år måste man byta grödor. Fenix reser inte längre på sig ut ur elden. Tänker inte på mig lika ofta nu när du blir äldre. Men en dag när även din klocka klämtar i vinden så hittar någon ett papper när dom rensar på vinden. Men du och jag får aldrig veta vilket år det är. Men dom läser texten högt och den låter så här.

 

Varje handling har ju konsekvenser och jag vill inte ha någon jag älskar med mig om något händer. Jag kanske somnar in, ser aldrig morgon efter.


Tänk om du var jag...



Man tror man har någonting oförstörbart ända tills den dagen det spricker. Men alltid lätt och leva livet sitt i bakåtblickar. Jag kan minnas varenda sekund av oss och hur det va, men sagan den tog slut och lika så det gjorde du och jag. Du har hittat någon annan som är i ditt liv nu, är säkert med honom i denna stund när detta skrivs ut. Ligger där och nästan sover. Det saker som ni viskar till varann är samma saker som vi sa för många år sen. Så nu får han utforska dig och hitta dina sidor. Jag kommer ihåg det som i förmiddags. Jag minns den tiden. Vill sluta grubbla men det är svårt när man är inne i det. Sitter du i nätet tänker du säkert på spindeln i det. Det här är inte nåt som borde vara annorlunda. Texten fyller inte nån funktion, det är ändå samma muggar. Klart att du och jag kan träffas utan att vara konstiga, för du och jag är kompisar.

Dessa tankar äter upp mig fast jag vet, jag har inte tid med sånt. Men ändå tänker jag att snart så kickar erat liv igång. Då skyller man på livets gång eller på sig själv och frågar sig varenda dag och natt varför just man har blivit sån. Men jag vill inte ha nå fler av svaren. Vet för mycket gapar efter mera mister hela stycket. Vad jag tycker spelar inte någon roll iallafall va? Inte så länge som du ligger i någon annans armar. Men han kan säkert göra allt det där jag alltid borde och han kan säkert fråga allt det där jag aldrig tordes. Och han har pengar, ni kan resa överallt på jorden se på alla platser. Göra allt det där vi aldrig gjorde. Jag går egenom åren i mitt huvud. Vad som hänt och alla korten på bordet som ligger där som jag har vänt. Den tiden som vi haft kommer aldrig mer tillbaks igen. Men jag är glad att va din vän.

Men du har träffa någon, du har hittat nån så du är glad. Jag kan inte säga något, det är väl huvudsaken. Ja, tänk om ni tog slut idag och tänk om du var jag. Ja, tänk om du var jag.

Som en rysning...



Vi kan träffas vilken dag som helst. Vilken tid på dygnet som du vill. När du vill på året, varsomhelst. Vi kanske bara passerar varandra och blickar möts och hjärtat slår ett extra slag. Man får en inre röst. Kan du vara rätt, kan du vara den för mig? Kan du vara den som kommer stå här när dom vänder sig? Kan vi hitta varandra så kan jag finnas för dig, så kan du finnas för mig, så kan vi finnas tillsammans. Så kan vi vakna varje dag ihop. Ruckel eller slott, vi har varandra så skit i vart vi bor. Vi bygger upp en framtid, vi skaffar barn ihop. Kan prata ut om allt så fort som något tar emot. Vi skrattar, vi suktar, vi älskar, behöver du mig. Vi lever, vi firar, måste jag dör jag för dig. För stort och säga det med några rim. Ett ögonblick till evigheter snälla kan jag få bli din.

Tänk om färgen flagnar, tänk om allt blir blekt. Ifall vi vaknar upp en morgon, tänker aldrig mer. Vi kanske börjar hata allt vi älskat och skriker åt varandra hela dagar, du kan dra nu, packa väskan. Vi kan skilja oss, vi kan sen gå skillda vägar. Du får barnet, du får huset, jag får inget, jag får fingret. Vi kan bråka ända tills våra barn blivit vuxna och vi har blivit såna som vi har hatat och fruktat. Tänk om vi inte längre tål varandra och varje hemlighet har blivit ammunition för att kunna slå varandra. Och alla mätarna på instrumenten står på noll och att vi ägt varandras hjärtan inte spelar någon roll. Vi kan avsky att vi ens behöver ses ibland. Så kan du svara mig hur det än går, så vill jag ändå riskera allt för att få vara med dig.

Tomma ord...



Jag lovar jag ska sluta lova att jag borde börja sluta. Lyckas sällan hålla det ändå. Allt är tomma ord.

Jag hör så många lögner, jag hör så mycket tjaffs. Jag ser ingen verkstad, men hör så mycket snack. Jag ska ändra på mig, och det blir till det bättre. Måste börja redan nu, fan jag ligger efter. Ska börja träna redan nu på måndag. Ska resa på mig upp ur soffan, upp och sluta våndas. Allt blir bättre om jag klarar vikten. Det blir tre veckor på gymet sen tillbaks till chipsen. Jag ska sluta röka efter nyår. Ännu ett tomt löfte som man bara vill spy på. Jag ska börja plugga efter sommaren, såna löften som du kommer höra nästa sommar. Ska skaffa ett jobb och någonstans att bo, ett år senare har fötterna på samma bord. Det här är bara massa tomma ord. Så många löften att man vet inte vad man ska tro.

Allt är bara tomma ord. Folk blir aldrig nöjda, dom vill jämt bli bättre. Vill ändra allt och något, men det är inte jämt det händer. Kan bli en annan människa, men ändå en i mängden. Detta går för alla, oavsett vem det gäller. Vi ska gifta oss när allt är rätt, som gjorda för varann på alla sätt. Lovar evig trohet, där allt är en lycklig värld. Men innan bröllopsresan så har man flyttat isär. Vi kan va bästa vänner livet ut och finnas där för varann om nått gör livet surt. Men bästa sidorna kan rivas ut, så lämnar vännen dig tillsammans med din tidigare fru. Vi kan säga att vi ändras, vi blir bara äldre. Det är bara tomma ord. Vi kan säga att vi ändras, men man blir bara gammal och grå.

Filosofi...

Döden dödar. Kärleken smittar. Om man skulle föra ihop dem, vem skulle vinna ? Skulle kärleken dö ? Eller skulle döden bli smittad av evig kärlek ?

Hatkärlek !

 

 

Jag har en hatkärlek för varje dag vi ses. Allt är underbart och jag vill alltid bara ha mer. Vissa kallar det min svagaste del, vad ska man egentligen svara på det? Röker blaze, Jag är kär i Mary J. Men kärlek är besvär för mig, det känns som att hon kväver mig. Men jag har ändå inte kraften för att säga nej. Fastnar i rutiner som är skadliga för mig. Dagliga möten med personer som har varor med till mig. Men jag har trappat ner endel, jag sköter mig ibland. Men när hatkärleken kommer fram så röker jag en blunt. Man kan aldrig hata något man älskat, därför är det väl så jävla svårt för mig att förändras.

 

Jag har en hatkärlek för varje dag vi ses, jag tar en fet när jag får spel eller vill vara i fred, när jag är på klubben jag har det med, när jag är glad och mår bra och när jag... shit, jag har problem. Och detta har redan sabbat ett förhållande, med spliffen i munnen så fick jag väl hävda att det va självförvållande. Men nu är det inte samma sak, en tuff brud i lyxförpackning. För dig vet jag att jag kan sluta, men skäms för jag lyckas aldrig. Min medicin, min inspiration, min musa nr 2, den första är du, jag är girig, jag vill ha båda två. Kompis är du sån som jag, som älskar någon, men även älskar att slå en morris på en sommardag. Jag växer väl upp någon gång. Men det är mycket som har hänt, livet är en bergochdalbana, snart fyller jag 25. Suck, jag är väl vad jag är , såklart sån är ju jag.

 

Jag sitter här och mörkret faller ner, kan inte stänga min ögon, dom har fastnat på TV:n. Ser min spegelbild i fönstret, alldeles likblek. Idag har det gått 2 dagar, imorgon har det gått 3. Abstinens sprider sig ut i varende ven.  Går från bordet på krogen, det kryper i mina ben. Har jag valt rätt eller har jag valt fel. Sista dagen på andra veckan, imorgon har det gått 3. Hinkar varje dag, jag känner mig inte hel. Jag får magsår, nu måste jag dricka mer för att få känna någon känsla så det inte känns fel. Månaderna går, imorgon har jag druckit i 3. Men inget substitut ger samma Go som det ger. Alkoholen har aldrig ens snudat vid det. Ett tag trodde jag de, jag har försökt nu ett tag, men är ingen snubbe som är uppe nu och klubbar till tre.

 

Hur säger man till sin mamma att man brukar kicka och att man inte levt en dag på jorden utan ilska. Funkar min medicin när jag är på toppen, så funkar det när jag är nere, och det är så jag ser det. Man har färdats under ytan för allt länge, det kan göra så att man tänker och vill strypa all ens känsel. Ett drag med penseln illustrerar självbilden, ack så vacker. Min hand är äntligen lagt på pappret. Men skönhet ligger i betraktarens ögon, fast ingen verkar gillar en beblandande slöfock. Min värld är inte svart och vit, den är brun och grön. Är inte blind för jag brukar ingenting förutom rök.


Looking Out My Window...



I'm looking out my fish bowl watching time in life past me by. Now I'm wondering why and how I get in this place and this situation. I wish I could grow some wings and fly out of this dream, cause it's a nightmare. All I do is go with through the motions without a purpose or a person next to me so I'm holding on to hoping, a prayer or wish and a dream that one day I'd get out of here and finally be free.

Hello me, I'm the shadow of laughter
Hello me, I'm the walking disaster
Hello it´s me, on the edge of the rafters with a rope and ladder. You know, it really don't matter to me. I've been hiding inside myself, lying and trying to defile myself. When everybody out there is going for sale, I'm slowly falling seeking down closer to hell.

I want to know what is like to being one of those cars that are going somewhere to something in a place real far.
Far from here, far from home, far from everything I know. I just want to move away, plant my seed and make it grow, watch it blossom in the sun, beautiful and chill out. Create my own waiting future. Get away from this cloud. Right now I hurt searching for something that's right. So, until my time comes I keep on hoping tonight will be my last night.

Now I'm starring out the window to see what is out there.
Is anything out there?
Is there anything out there for me ?
Is anybody out there ?
Is anyone is listening ?

I'm starring out this window...

Hon är min vän forts



Hon är min vän nu, men jag har alltid hoppats på mer. Hoppet är kvar, för det verkar kunna bli verklighet. Värmen den är kvar, och hettan den har bara stigit. Nu kokar jag som lava för det berget jag bestigit. Men, varenda dag tänker jag och tappar mod. Men jag vet inte, vet inte själv hur det blir, inte sista gången jag gör något självdestruktivt. Skrev denna texten, för typ ett halvår sen, då handlade den om att du inte ville va mer än min vän. Men nu den andra gången så måste jag skriva om den och skriver den nya texten liggandes i din säng. Är det ödets ironi? Jag var nog den ända som faktist trodde att det skulle bli vi. Men ingen av oss vet hur det kommer bli sen. Nu är hon min vän, tills jag får skriva om den igen.

Hon är min vän och jag kan luta huvudet mot hennes axel. Förut, men nu finns hon inte ens som en tanke. I ärlighetens namn, skulle kärleken varit sann, hade jag nog agerat för längesen. Men nu har jag slutat drömma, det är bara sjuka drömmar. Om någon som man vet inte lever upp till allt man velat, när man velat, en dröm, på samma nivå som räkna sedlar. Men drömmar kan förändras, många drömmar ändras. För dem som uppenbarligen inte kan glömma känslan av att ha sett dig gråta, att ha sett dig sårad. Finns tre skäl som blev droppen. Nummer1 - Du och din familj har en fin gemenskap, men om minnesluckor o pengar är nått man alltid kan få mer av. Två - Två år yngre men redan så mycket mer än jag nånsin kommer bli, om jag nånsin kommer dit. Tre - Du är för bra vän, är min ända vän. Även om jag inte tänker flyktit börja lämna den tanken för en stund, andas lugnt. För stå på andra sidan spektrummet och det är tugnt för det var tugnt, så det kändes just då. Men ingenting kan undgå faktumet jag insett och jag ger dig fingret och lycka i framtiden. Jag står med spliffen sjuttat med hasch i den.


Hon har miljoner av drömmar som hon sparat en och en. Hon kan gömma sig i en värld, vara svår att nå. Men jag vet att hon finns nära ändå. Hon är ingen spegelbild av mig, men hon är min vän. Hon lägger sitt huvud i mitt knä, och vi somnar där...

Mer än jag borde...



Okej, jag frågar mig själv varför raderna på pappret alltid kommer lite lättare när lågan är tänd. Ingen vet vad som hänt, igen ser vad som hänt, ingen vet vad jag känt. Livet gick i lås, weedet va min nyckel. Tiden den går och många tycker nog att det blivit för mycket. Jag sitter kvar och meckar. För världen som jag lever i kräver det. Så varenda rad jag skriver blir ett kärleksbrev. För världen jag lever i den väger mer än den vikten som jag lägger på min ärlighet. Och jag känner bara ensamhet. Och jag letar efter någon att dela känslan med. Så fyller mina tårar, gör en flod till sjö. Du vet vad jag menar känn min smärta. Människor backade när dom såg mig skör. Jag lovar för mycket, håller för lite. Kollar ner på klockan och jag märker att tiden rinner iväg. Så den väg som jag vandrar rinner i min själ, jag stannar där jag har mina tankar. Glömmer bort mina problem, jag förtränger dom.

Sanning, det finns saker jag nog inte kan va stolt över. Sånna saker man bara inte har kommit över, sånna saker som man på natten röker holk över. För jag verkar inte kunna lyckas hur mycket jag än försöker. Så jag köper, och jag röker. Men så är det med mycket. Det finns mycket som jag gör allt för mycket. Samma känsla som när man står utanför dörren när man vet att man vill in men har tappat nyckeln. Jag kan inte vara den som att ni vill att jag ska vara för att jag puffar. Och toppen över detta är väl att jag alltid faller för fel brudar. Och så har det vart ett tag. Upp upp, men har tappat tag och ramlat av och stannat kvar på marken där jag började. Men det vore kanske bra om poletten kunde börja falla snart. Men när det gäller att vänta så pallar jag mycket, för mycket. Men nu är det ändå samma sak efter flera dagar med långa promenader i min hemma stad så kommer tankarna och bara kryper tillbaks. Varför vill du inte ha det jag vill ha ? Och även om jag inte klättrar längre, ja då väntar jag.

Shit, jag faller. Kan detta vara livet som jag har drömt om ? Tar ett andetag, tänker tänk om. Men jag vet att det kommer bli tragedi, för min allergi är människan och den här kalla världen. Den har gjort mig cynisk, fuckad upp mig grovt och betydligt. Någonting är fel för jag hatar. Jag jagar meningen och jag söker. Men en dag kommer allt att förändras. Allt det hatet, bort med den känslan. Pallar inte mera, men är fast i känslan. Blandar lite mer och tar rast från känslan. Känslan kommer, alltid var det den som eliminera min förmåga att känna något. Fastnar i tankar och upprepar mig.

Vilket Vackert Liv...

Jag somnar av bilder som träffar en punkt som permanenta fotografier i hjärnan. Hoppas ibland på en minnesförlust så man slipper de livet man förtjänar. Orättvist, orden hakar upp sig och troligtvis är det samma väg som livet följer, slutet på livet dröjer. Man kan kalla det horeri. Man kan tappa befattningen, sanningen hinner ifatt dig är alltid en klassiker, och den är ofta antingen fuckad eller väldigt långt borta bortom ens kontrolleringar. Fatta med fakta och gör sanningar sanna. Sannigen, livet är fucked up fatta, livet är fucked upp, passa !

Min utgångspunkt är att döda tiden så att inte tiden dödar mig. Men man skjuts omkull, för tiden är skapad i syftet att åldras. Mitt undermedvetna är fullt av slummrade, undrande meningar. Bra många år kallades jag för flummare. Rullade rediga. Passionen va funnen i livet, passionen har försvunnit i livet. Det va hungriga tider.

Har aldrig vart vanlig, aldrig vart tanig från den dagen jag föddes. Gjorde mina saker för att lugna magen för dagen, och Sömnen kan börja, sömnen kan dröja. Alldelles ensam, men ångesten den dämpas. Somnar precis som jag aldrig gjort tidigare. Men blicken är vidrigare.

Vilket vackert liv man lever. Pallar inte att bli aggresiv för det är många planer som bara rinner ut i sanden. Många dagar blir jag sjuk av platsen jag befinner mig på. Men jag springer ändå, letar efter någon eller någonting eller så. Men finner ingen lycka, ingenting. Det är svårt. Får bara underbara tankar när min himmel är blå. Det är skönheten.

Aldrig mer vindstilla...



Jag ligger ner i sängen och kollar upp i taket, något håller mig vaken. Alla mina tankar som är jobbiga, alla som jag blandar mig med är konstiga. Stressen för att allt borde vara lite bättre. Jag pallar inte pressen. Och det är destruktivt, jobbar inte, glider inte, men drömmer om något exklusivt. Men jag lever på de hoppet om att allt kommer lösa sig en dag men det hoppet ligger i mitt hjärta och jag vet att det hoppet kommer döda mig en dag. Kan bara klandra mig själv, ingen annan. Finner inget samband, bara andas. Inte leva bra, men jag vill leva när jag blandar mig. Och jag ser att alla mina vänner märker att jag är deprimerad. Jag bangar ur på planer, bangar ur på saker, svårt att vara dedikerad. Fast i en mörk period, ännu värre när det är vintertider. Vill inte vakna upp, vill inte träffa individer. Jag menar inget illa, men min hjärna verkar vilja isolera mig från mina vänner, min familj, alla dom jag känner börjar ignorera mig. Beter mig som en fitta, men jag måste säga jag är inte välmående. För mitt psyke stänger ut mina närstående.

Hela världen suger, kanske svårt att relatera. Kanske verkar dryg, men jag är bara en av flera. Tar de lungt och kallt medans alla andra rusar runt. Pass på stress och press, jag vill bara ta det lungt. Jag vill leva livet, trumma lite gran ibland. Men dom snea kliven gör att jag bara famlar fram. Lågan brinner knappt, och folket som ett brand alarm. Så mycket hat omkring mig att mitt hjärta samlar damm. Jag håller hårt på själen för att inte ryckas med, men ju mer man gör det desto mer trycks man ner. Och det jag sett i livet det är sånt som tystas ner. Sånt där skit ni vet som bara dom som lyssnar ser. Jag är så trött på att höra att jag har spelat ghetto thug. För jag säger sanningen om vad jag har sett och hört. Kanske nångång ni kan ta det för va det är. För även lilla sverige kan faktiskt ha problem.

Va händer, saker runt omkring förändras. Underligt, sitter aldrig längre runt i ring i källaren. Om ni kan känna, kan jag berätta. Jag kommer lämnas ensam och saker ska försämras. Jag vill chilla nu, inte bli förvirrad nu, utan bara vara familjen nu. Livsgnistan finns kvar, lågan brinner svagt, men när ni drar kommer luften va slut och min låga brinner ut. Det blåser friska vindar över oss, vi ska chippa, alla timmar ska bli viktiga. De kan inte försvinna, om jag inte blinkar. Så klart förut, men nu står jag mitt i dimman. Helt förvirrad, hela världen kan va missbildad. Har inte tittat på så länge, är mer inriktad på att få chilla några sista timmar. Elden blåser ut, aldrig mera vindstilla.

Min låga brinner svagt. Jag försöker tänka klart. Jag befinner mig på kanten. Ingen handske, ingen vante. Kylan biter tag i mig.

RSS 2.0