Mer än jag borde...



Okej, jag frågar mig själv varför raderna på pappret alltid kommer lite lättare när lågan är tänd. Ingen vet vad som hänt, igen ser vad som hänt, ingen vet vad jag känt. Livet gick i lås, weedet va min nyckel. Tiden den går och många tycker nog att det blivit för mycket. Jag sitter kvar och meckar. För världen som jag lever i kräver det. Så varenda rad jag skriver blir ett kärleksbrev. För världen jag lever i den väger mer än den vikten som jag lägger på min ärlighet. Och jag känner bara ensamhet. Och jag letar efter någon att dela känslan med. Så fyller mina tårar, gör en flod till sjö. Du vet vad jag menar känn min smärta. Människor backade när dom såg mig skör. Jag lovar för mycket, håller för lite. Kollar ner på klockan och jag märker att tiden rinner iväg. Så den väg som jag vandrar rinner i min själ, jag stannar där jag har mina tankar. Glömmer bort mina problem, jag förtränger dom.

Sanning, det finns saker jag nog inte kan va stolt över. Sånna saker man bara inte har kommit över, sånna saker som man på natten röker holk över. För jag verkar inte kunna lyckas hur mycket jag än försöker. Så jag köper, och jag röker. Men så är det med mycket. Det finns mycket som jag gör allt för mycket. Samma känsla som när man står utanför dörren när man vet att man vill in men har tappat nyckeln. Jag kan inte vara den som att ni vill att jag ska vara för att jag puffar. Och toppen över detta är väl att jag alltid faller för fel brudar. Och så har det vart ett tag. Upp upp, men har tappat tag och ramlat av och stannat kvar på marken där jag började. Men det vore kanske bra om poletten kunde börja falla snart. Men när det gäller att vänta så pallar jag mycket, för mycket. Men nu är det ändå samma sak efter flera dagar med långa promenader i min hemma stad så kommer tankarna och bara kryper tillbaks. Varför vill du inte ha det jag vill ha ? Och även om jag inte klättrar längre, ja då väntar jag.

Shit, jag faller. Kan detta vara livet som jag har drömt om ? Tar ett andetag, tänker tänk om. Men jag vet att det kommer bli tragedi, för min allergi är människan och den här kalla världen. Den har gjort mig cynisk, fuckad upp mig grovt och betydligt. Någonting är fel för jag hatar. Jag jagar meningen och jag söker. Men en dag kommer allt att förändras. Allt det hatet, bort med den känslan. Pallar inte mera, men är fast i känslan. Blandar lite mer och tar rast från känslan. Känslan kommer, alltid var det den som eliminera min förmåga att känna något. Fastnar i tankar och upprepar mig.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Faaan vilken snygg bild!!

2009-09-01 @ 19:35:30
Postat av: B

jag menar inte att på något sätt placera dig i en grupp eller döma dig, jag känner dig inte ett dugg och du har ingen aning om vem jag är heller. men av dina texter ser jag ändå något jag känner igen och har fallit för hos andra. det är en sån klyscha att vilja "rädda" att jag vill spy på mig själv men det enda jag kan säga är i alla fall att jag helt klart tror att det är bättre att vara ärlig och våga visa sig sårbar än att sätta upp en mur och förneka.

murar leder inte in någonstans medan en öppen hand ger någon möjligheten att ta den i sin egen.

flummigt, jag vet, men du kanske, kanske förstår ändå... =)

2009-09-04 @ 09:28:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0