Maniak´s Blogg

Man sitter och grubblar över livet och tiden och magen den skriker och svider, och stryker och bubblar. Ångesten kryper och den bildar långa led av tankar, som alla beror av varandra, som dominobrickor. Somliga löser det med ett snitt och en blodstrimma, när man har färgen grå, tatuerad på hornhinnan. För det gäller att ta itu med sig själv och i detta fallet kommer svaret ju utan någon hjälp. Det är sån tid då exakt allting känns fel, om man bara kunde träna bort sin arbetslöshet. Det är just sånt som inte kan komma med modersmjölken, och man borde börja plugga, borde börja spola kröken. Man vänder sig och somnar om, men sanningen kvarstår, och det svider värre än när man har anlag för magsår. Men emellanåt, så sänker man axlarna, känner att man fattar och ja, så tänker man kanske att snart så faller allting på plats och jag får svaren som jag aldrig har haft. Någonting som jag väntat för länge med. Jag ska komma underfund med mig själv.

Man lever så osunt, att man nästan räknar med det, att man kommer att dö så fort man äter nåt fel. Allt känns trist för att alla spelar med lika regler, öl leder till alkoholism, pasta leder till diabetes. Ångrar att man avslutat med spya på Onsdagkvällen när man vaknar på Torsdagmorgon i fosterställning. Och det känns som samvetet har skaffat en karl, man skulle bara ligga kvar tills man blir ful, gammal och dör. Man borde vara stimulerad, borde vara kreativ, och borde vara mera involverat i sitt eget liv. Man söker passivitet, till den nästan vakna kroppen, när problemet i själva verket är att man saknar måsten. Kanske beskäftigt att beskriva det för er, men jag menade tanken är rättvis, men livet förstördes. Ingen knäpp klagan, utan ångest kortare sagt, tills allt är bra, undertiden så hoppas man att snart så faller allting på plats och jag får svaren som jag aldrig har haft. Någonting som jag väntat för länge med. Jag ska komma underfund med mig själv.