Maniak´s Blogg

Det finns mycket som jag kan acceptera och respektera med folket omkring mig. Jag kan gå långt över många gränser och acceptera mycket bland dem jag känner och som står mig nära. Men när jag väl har förlorat respekt för någon, vill jag helst inte se dem längre. Jag vill inte veta, höra eller se. Jag stänger mina sinnen och ser åt ett annat håll. Jag stänger dem ute, och oftast utan mer ord än ”Jag har tappat all respekt för dig, vill du vara min vän får du bygga upp min respekt igen.”

Nu är det så att jag är nästan intill oförmögen att hata personer. Jag dömmer alltid dem omkring mig för de dem är, men det gör också att jag ser till att lära känna någon innan jag dömmer dem. Det här är en väldigt jobbig sits. För många gånger skulle det vara lättare att hata en person. Men hat, är ett så starkt ord, Det är för starkt många gånger.

Jag har lättare att hata en situation jag hamnar i än en person. En person tappar jag respekt för. Jag kan avsky personer för det dem gör, men jag kan fortfarande respektera dem som individer. När jag har tappar respekten för någon, tappar jag den helt och fullt. Jag ser dem inte ens som människor längre. De står lägre än mig, under mig. De står lägre än allt levande liv. Jag ser ingen anledning att visa hänsyn eller tänka på dem i något positivt ljus över huvud taget.

Möter jag personer jag inte har respekt för kan jag vara artig och hälsa, prata med dem tills jag har varit trevlig nog inom den samhälls etikett jag är uppvuxen med. När jag har varit social nog så kan jag återgå till att fullständigt stunta i personen.


Jag behöver inte en vän som rättar sig efter mina infall och följer min minsta vink; det gör min skugga mycket bättre