Begravningen...
Alltihop är så klart, jag kan se det nu. Borde genast falla ner på knä och be till gud. Jag kan föreställa mig dagen då allt tar slut, när tjocka damen sjunger och godisregnet kastas ut. Pappa står och ger min Mamma några lugna ord. Säkert nått i stil med; "han har äntligen fått lugn och ro". Jag ligger där i kistan. Själen blickar upp i taket. Hann aldrig få chansen att få bli farsan min upp i dagen. Lillebror min är på plats, han stirrar djupt i marken medans prästen läser andra versen 1000 Alper. Inte ett öga torrt, på första bort tredje raden. Alla vill ju bara ta ett sista farväl och ge sig av sen. Alla går ett varv runt kistan innan dom bär ut mig. Solen kastar långa skuggor, insekter i sommarljuset. Dom firar ner mig för att aldrig få se mig igen. Men läs mina texter för evigt, där lever jag jämt.
Livet har sin gång så alla går tillbaks till vardagen. Tillbaks till verkligheten, baka baka liten kaka. Jag är borta nu men jag fick aldrig ge dig någonting. Jag gav dig iallafall några dagar ledigt från jobbet. Ett minne blott är inte mycket när rutinen ropar. Man skålar till mitt namn ibland och våran tid ihop. Ja, sen går alla hem till sig och sitt och glömmer bort igen. Blir bara påmind av en fras eller en doft igen. Luckan av mig fylls igen av stress från nya mödor. Om skörden dör varenda år måste man byta grödor. Fenix reser inte längre på sig ut ur elden. Tänker inte på mig lika ofta nu när du blir äldre. Men en dag när även din klocka klämtar i vinden så hittar någon ett papper när dom rensar på vinden. Men du och jag får aldrig veta vilket år det är. Men dom läser texten högt och den låter så här.
Varje handling har ju konsekvenser och jag vill inte ha någon jag älskar med mig om något händer. Jag kanske somnar in, ser aldrig morgon efter.
