Maniak´s Blogg

Ju mer jag tänker på allting så blir jag mer deprimerad, för hela stigen har vart ångest när jag tänker fundersamt. Så är det någonting i mig som säger sluta att ge tillbaka åren som du redan kastat bort inom 3. Det har gått upp och ner i svackor men jag hitta tillbaks. Jag kommer aldrig glömma vart jag fick min kraft och min fart att börja tro på mig igen och allt om kring mig så väll. Så det är tacksamhet som sprider sig, så kärlek till er. För i en tid så var allt svart men ni fanns där för mig då. Jag va så självisk men ni fanns där och ni kämpade på. Finns inga ord som kan beskriva hur jag känner för er och tacksamheten som jag har blir bara mer och mer. Jag måste tacka allihopa för ni fanns där för mig och gav mig hoppet när jag grät och sa det ordnar sig. Ni gav mig styrkan till att le och jag är tacksam idag. Jag kommer aldrig glömma storyn tack till hela mitt lag.

Det är rätt underligt ändå att jag har vandrat så länge, för utan glädje har jag kämpat mig mot gråtande nätter. För många stunder var det svart och jag va nära på dö, men all den kärlek som jag fick gav mig ett lyckat försök. Och nu med ord ska jag förklara hur jag känner och så. Och mot ett bättre liv så svävar jag mot lyckan att stå. Jag kommer aldrig falla ner så länge ni finns hos mig. Så jag är evigt tacksam för allting ni gjorde för mig. För många nätter har det svajat mellan liv eller död. Jag stod vid kanten, tänkte hoppa men ni gav mig ert stöd. I flera nätter var jag nära men ni stoppade mig då, ni gav mig någonting att tro på, nått att kriga till, så jag börja ta mig fram i mörkret. Hitta vägen tillbaks och den gick upp och ner i svackor men jag fann mig tillbaks. Så för typ 105:e gången, tackar jag för ni gav mig stöd. För utan er familj och vänner hade jag varit död.

Mörkret ljusnar och jag ser det klart. Molnen skildrar sig och allt blir uppenbart.
För min karta har nu torkat, mitt kompass är helt igen. Så jag följer vägen. Snart är jag hemma igen.

Hon är min vän nu, men jag har alltid hoppats på mer. Hoppet är kvar, för det verkar kunna bli verklighet. Värmen den är kvar, och hettan den har bara stigit. Nu kokar jag som lava för det berget jag bestigit. Men, varenda dag tänker jag och tappar mod. Men jag vet inte, vet inte själv hur det blir, inte sista gången jag gör något självdestruktivt. Skrev denna texten, för typ ett halvår sen, då handlade den om att du inte ville va mer än min vän. Men nu den andra gången så måste jag skriva om den och skriver den nya texten liggandes i din säng. Är det ödets ironi? Jag var nog den ända som faktist trodde att det skulle bli vi. Men ingen av oss vet hur det kommer bli sen. Nu är hon min vän, tills jag får skriva om den igen.

Hon är min vän och jag kan luta huvudet mot hennes axel. Förut, men nu finns hon inte ens som en tanke. I ärlighetens namn, skulle kärleken varit sann, hade jag nog agerat för längesen. Men nu har jag slutat drömma, det är bara sjuka drömmar. Om någon som man vet inte lever upp till allt man velat, när man velat, en dröm, på samma nivå som räkna sedlar. Men drömmar kan förändras, många drömmar ändras. För dem som uppenbarligen inte kan glömma känslan av att ha sett dig gråta, att ha sett dig sårad. Finns tre skäl som blev droppen. Nummer1 - Du och din familj har en fin gemenskap, men om minnesluckor o pengar är nått man alltid kan få mer av. Två - Två år yngre men redan så mycket mer än jag nånsin kommer bli, om jag nånsin kommer dit. Tre - Du är för bra vän, är min ända vän. Även om jag inte tänker flyktit börja lämna den tanken för en stund, andas lugnt. För stå på andra sidan spektrummet och det är tugnt för det var tugnt, så det kändes just då. Men ingenting kan undgå faktumet jag insett och jag ger dig fingret och lycka i framtiden. Jag står med spliffen sjuttat med hasch i den.


Hon har miljoner av drömmar som hon sparat en och en. Hon kan gömma sig i en värld, vara svår att nå. Men jag vet att hon finns nära ändå. Hon är ingen spegelbild av mig, men hon är min vän. Hon lägger sitt huvud i mitt knä, och vi somnar där...

Okej, jag frågar mig själv varför raderna på pappret alltid kommer lite lättare när lågan är tänd. Ingen vet vad som hänt, igen ser vad som hänt, ingen vet vad jag känt. Livet gick i lås, weedet va min nyckel. Tiden den går och många tycker nog att det blivit för mycket. Jag sitter kvar och meckar. För världen som jag lever i kräver det. Så varenda rad jag skriver blir ett kärleksbrev. För världen jag lever i den väger mer än den vikten som jag lägger på min ärlighet. Och jag känner bara ensamhet. Och jag letar efter någon att dela känslan med. Så fyller mina tårar, gör en flod till sjö. Du vet vad jag menar känn min smärta. Människor backade när dom såg mig skör. Jag lovar för mycket, håller för lite. Kollar ner på klockan och jag märker att tiden rinner iväg. Så den väg som jag vandrar rinner i min själ, jag stannar där jag har mina tankar. Glömmer bort mina problem, jag förtränger dom.

Sanning, det finns saker jag nog inte kan va stolt över. Sånna saker man bara inte har kommit över, sånna saker som man på natten röker holk över. För jag verkar inte kunna lyckas hur mycket jag än försöker. Så jag köper, och jag röker. Men så är det med mycket. Det finns mycket som jag gör allt för mycket. Samma känsla som när man står utanför dörren när man vet att man vill in men har tappat nyckeln. Jag kan inte vara den som att ni vill att jag ska vara för att jag puffar. Och toppen över detta är väl att jag alltid faller för fel brudar. Och så har det vart ett tag. Upp upp, men har tappat tag och ramlat av och stannat kvar på marken där jag började. Men det vore kanske bra om poletten kunde börja falla snart. Men när det gäller att vänta så pallar jag mycket, för mycket. Men nu är det ändå samma sak efter flera dagar med långa promenader i min hemma stad så kommer tankarna och bara kryper tillbaks. Varför vill du inte ha det jag vill ha ? Och även om jag inte klättrar längre, ja då väntar jag.

Shit, jag faller. Kan detta vara livet som jag har drömt om ? Tar ett andetag, tänker tänk om. Men jag vet att det kommer bli tragedi, för min allergi är människan och den här kalla världen. Den har gjort mig cynisk, fuckad upp mig grovt och betydligt. Någonting är fel för jag hatar. Jag jagar meningen och jag söker. Men en dag kommer allt att förändras. Allt det hatet, bort med den känslan. Pallar inte mera, men är fast i känslan. Blandar lite mer och tar rast från känslan. Känslan kommer, alltid var det den som eliminera min förmåga att känna något. Fastnar i tankar och upprepar mig.