Maniak´s Blogg

Att natten är lång vill jag nog lova. Iaf för oss ugglor som är uppe vid den tiden. Klockan är snart 06 på morgonen. Jag kan nog säga att jag har ägnat 80% av dagen till att lösen ett litet datorproblem. Ett problem som har gjort mig mer irriterad än mycket annat som är datorrelaterat.

Jag fick även ett kort besök av en trött Hanna idag också. Men inte långt senare så tog hon sitt pick och pack för att dra vidare hem och sova. Så jag fortsatte att ägna min tid att installera och confa min nyformaterade burk. Det är lite roligt med ett nytt OS då man hittar små roliga funktioner hela tiden, och denna gång har faktiskt Microsoft lyckats att göra funktionerna inte bara fungerande, utan också nyttiga! Se där!

Imorgon åker folket här i huset till Stockholm och är borta över helgen, så det bli fetingfest hos mig. Ta med alla ni känner! Nej, så illa blir det inte. Men jag och Lollo pratade om att kanske spela lite spel och avsluta med en film eller nått. Men vi får se vad dagen har att erbjuda. Man kanske bli astaggad på utgång. You never know.

Nu ska jag leta mig vidare i datorns värld.

Men innan jag lämnar er, så ska jag inviga en nyhet på denna blogg. För varje inlägg jag skriver ska jag publicera ett "Milla är så fet" skämt. Håll utkik !


Dagens Milla skämt:

Milla är så fet att hon använder sin sängmadrass som tampong!


Tack för mig...

Nu har jag äntligen installerat Windows 7. Jag är glatt överraskad hur bra allt gick. Dom flesta enheterna installerade sig själv så man slipper installera drivrutin för drivrutin. Bra jobbat Microsoft!

Nu återstår det att installera alla program jag ska ha, vilket tar längst tid. Men det får ta den tiden det tar.


Tack för mig...

Jag har inte skrivit något dom senaste dagarna för att jag har varit i en djup psykos. Mitt grafikkort gick nämligen sönder för ett par dagar sedan. Och utan grafikkort så blir det alltså inget MW2. Det gör ont i min själ. Jag känner mig hemsk som människa.

Men, efter lite behandling så mår jag nu lite bättre. Jag har kommit förbi den värsta fasen då jag va självmordsbenägen och allt sånt. Förhoppningsvis så har jag skrapat ihop lite pengar inom dom närmaste dagarna så att jag kan återgå till mitt spelande.

Nu ska jag ta på mig tvångströjan och återgå till mina spasmatiska ryck.



Tack för mig...

Jag satt och tänkte tillbaka. Jag tänkte tillbaka till nästan exakt 1 år sen. Vi den här tiden var jag så uppe i varv som ett litet barn. De va inte alls många timmar tills jag och mina Bangerz skulle bege oss långt bort. Vi skulle på en resa som vi länge såg fram emot. En resa som vi idag aldrig kommer att glömma. En resa vi kommer att göra om fler gånger, men tyvär inte i år. Men istället för att älta över det, så njuter jag av mina minnen från den resan. Resan va nämligen till QLIMAX!

Tiden går fort. Men, vi kan inte annat än bara blicka fram mot nästa gång vi åker dit.

Oförglömliga minnen!

Ja, bara sådär så var det Fredag igen. Som sagt, dagarna springer om en.

Idag har varit en ganska lugn dag faktiskt. Det egentligen enda händelserika va att en hund sprang bort. Medans jag sov så va Hanna ute på hundjakt, men hittade dock inte hunden. Senare när hon skulle ringa polisen för att kolla om någon hade lämnat in hunden så såg Hanna hunden ute i trädgården. Typiskt va?

Jag och Hanna fortsatte våran dag på MAX där vi åt "frukost". Helt ärligt så vet jag inte riktigt vad klockan va, men inte frukosttid i alla fall. Efter våran feta frulle drog vi vidare mot kliniken där vi egentligen inte gjorde speciellt mycket nytta. Så vi rullade vidare mot Kårsta. Jag stannade hemma och städade medans Hanna drog vidare.

Jag fick dock en glädjande överraskning ett par timmar senare. Hanna ringde och frågade om jag var hemma, vilket jag var. En liten stund senare kommer hon med MACARONI AND CHEESE! Min favoritmat! Då vart jag glad! Hanna är så snäll! Så, de va inte mer än att ställa sig och göra ordning röran. Även min mamma tyckte det va ganska gott. Så gott att jag såg henne hämta mer 2ggr. Inte dåligt gjort morsan.

Jag har även ett paket av det goda undangömt som man kanske ska ta fram imorgon och festa till lite med. Jag längtar redan!

Den sena kvällen har dock varit ganska fokuserad på Modern Warfare. Jag och mitt gäng lirade ett par rundor mot varandra. För att skryta lite så ägda jag dom ganska mycket dom flesta rundorna. Men jag antar att man inte kan bli sämre dessto mer man spelar. Mina nästan 20 timmars spelande måste gjort någon nytta tycker jag.

Man kanske skulle ta och prova sova? Eller? En sista runda kanske? Hmm, tål att funderas på.




Tack för mig...

Jag känner att jag är så glad så att jag måste dela med mig av min gjädje. Jag kom nämligen upp i level 30 nyss på MW2. Det har varit en hård väg dit. Men efter över 1000 dödade fiender och 15 timmar totalt spelande, så är jag där. Visst är du också glad för min skull. NÖRD tänker du nu. Jag vet. Men jag har kul i vilket fall.

Men nu måste jag slänga mig i sängen, för imorgon nalkas det jobb. Vi har bestämt oss för att käka på Subway. De va riktigt längesen, eller det känns som det va längesen i alla fall. Men gott ska det bli.


See you in the gunfire !



Tack för mig...

Hello gott folk.

Vad jag har hört så är det Tisdag idag. Jag har inte sovit en blund. Jag kan inte, det går bara inte. Exakt samma sak igår natt. Vad är det för fel ? Enligt Hannas far så äter jag för sent på kvällarna. Kan säkerligen stämma. Men jag har aldrig haft något problem med det tidigare. Nästan tvärtom, att jag inte kan sova om jag inte äter. Fet som man är.

Tur att man har MW2 säger jag bara. Vad annars hade jag ägnat min tid åt under dessa sömnlösa nätter. Det känns som att jag har surfat varenda sida på denna vida webb. Fast det har ju jag faktiskt inte gjort, även om det nu känns så.

Men kanske har Hannas pappa rätt. Jag och Hanna åkte ju iväg till MAX efter att hon hade slutat. De va runt 22-tiden. Men, nej. Jag tror inte att det är maten som spökar. Jag tror mer på att jobbet i Nora har satt mig i helt fel rytm. Att börja jobba runt 21 på kvällen gör att man vänder dygnet ganska rejält. Men nu måste jag försöka vrida tillbaka mig själv. Vilket ni märker går helt suberbt.

På tal om något helt annat. Vart har alla bra filmer tagit vägen ? Jag har letat massor efter en rulle som verkar schysst. Men helt utan resultat. Nu syftar jag på nya filmer. För det finns ju massvis med bra filmer, men jag vill se någon som är ny. Man får väl vänta tills Boondock saints 2 kommer ut. Den lär bli ganska fet.

Jag läste häromdagen att Jesus hade blivit dömd till en månads fängelse. Mer om detta kan ni läsa HÄR. Dessutom så har jag hittat årets julklapp till kvinnor. Den är helt underbar. Inte mindre än en USB-driven bröstvärmare. Ja, du läste rätt. Helt fantastiskt. Den såkallade bröstvärmaren består av två textillappar. Inne i tyget finns element som värmer när man kopplar in sladden till en USB-port. Genialiskt ! Men alltså, jag vet inte riktigt vem som skulle vilja ha den. I alla fall i seriöst syfte. Och vad säger man när man ger bort den till någon ? "-Du, dina pattar ser lite kalla ut, här får du en USB-driven bröstvärmare. Slit på hälsan." Nja, jag vet inte. Inget man ger till svärmor direkt kanske. Kanske bra om man inte vill ha mjölkstocking på vintern ? Nej, jag kommer faktiskt inte på något bra svar.

Klockan börjar nu närma sig 06-snåret. Jag borde va ganska trött snart. Men jag känner mig faktiskt ganska pigg. Jag ska nog ändå prova att lägga mig hade jag tänkt. Dessto senare jag lägger mig, dessto senare kommer jag vakna idag, vilket är mindre bra. Jag ska nog fortsätta med svärfars uppdrag som han satte mig i arbete med. Om det blir dugligt väder så att säga.

Som sagt, nu ska jag prova att sova. Efter en omgång MW2 såklart.




Tack för mig...

Då var veckan igång igen. Helgerna springer förbi en som en skitnödig Usain Bolt. (Vet dock inte hur skitnödig han är på den bilden).

Jag fattar inte hur det kan bli så mörkt så tidigt. Eller jo, jag förstår ju varför det blir så rent praktiskt. Men fattar inte varför det ska behöva vara så. Skulle de va så svårt att bara uppfinna en till sol, så att alla kan ha varmt och ljust hela tiden. Jag menar, vad är det för skillnad på att uppfinna en iPod och en enkel sol bara? Uppfinnarna får ta och lägga fokus på att uppfinna en till sol istället för massa annat som faktiskt kan vänta.

Tro det eller ej, jag har varit ifrån min dator fruktansvärt länge. Detta innebär att jag inte har spelat Modern Warfare alls. Jag repeterar, Jag har INTE spelat MW2! Det har liksom gått flera flera timmar. Tro mig, det har kliat i blodet. Men jag har överlevt, dock med chippande andning.

Dagen idag har mest bestått av att verkställa svärfars order om arbete. Men tack vare denna härliga årstid så har vi tyvär inte har massa ljus, så kan man inte hålla på mer än till 16-17 snåret. Det blir ju total mörker. Har visserligen min fina pannlampa jag fick utav honom. Men i just detta uppdrag så funkar inte enbart pannlampa. Jag skulle behöva något starkare. Som tex en... SOL !

Lagom till jag var klar med mitt uppdrag så kikade jag på mobilen för att se vad klockan va. Men såg i samma veva att Loow hade försökt få tag i mig. Så jag ringde till henne för att se vad hon hade på hjärtat. Hon svarade att hon mest bara saknat mig skitmycket, och ville höra min röst. Sen att hon också ville ha hjälp med sin dator, men de va inte därför hon hade ringt som sagt. Mest för att höra min (enligt Lollo) porriga röst.

Efter att tillfredsställt Lollo så fick jag ytterligare ett samtal av en Hanna Montana. Hon ville ju mer än bara höra min röst. Men vi ska inte gå in på detalj här på bloggen. Hon påpekade att hon skulle jobba sent, så jag bestämde mig för att åka hem till mitt place istället för att sitta och häcka hos henne i väntan på bättre tider.

När jag väl kom hem, så blev det mycket slappa. Eller, inte till en början. Då fick jag skruva moppe. Men nu får jag slappa i vilket fall.

Jag hade glömt bort att jag hade köpt massa godis och dricka för någon dag sedan. Så jag fick värsta trevliga överraskningen när jag klev in på mitt rum. En stor godispåse och en dricka som väntande fint och bara längtade efter mig. På tal om att bli fet, jag borde nog äta något. Annat än godis alltså.

Nu känner jag ett svagt begär efter att få spela lite MW2 faktiskt. Det känns som jag är lite värd det. Nu vet jag inte om jag tänker så bara för att få mig själv att må lite bättre, eller om det faktiskt är så att jag är lite värd det. I vilket fall så kommer jag spela. Och min ångest dämpar jag sedan efteråt med godis och dricka. Kan ju inte bli bättre.




Tack för mig...

Seriöst, jag borde sitta på rehab för mitt abstrakta beroende. Men, för att lätta trycket från mitt bröst så tänker jag; Det finns dom som är värre. Vad är då mitt beroende ? Jo, skamligt men sant så är det ett spel. Inte vilket spel som helst, utan Modern Warfare. Jag är så fast. Det är ju så sjukt kul, så hur ska jag kunna slita mig ? Och varför skulle jag ens vilja det ? Jag kollade mina stats, och det står att jag bara har spelat 6 timmar. Alltså, 6 timmar aktivt spelande totalt. Så, änsålänge är det inte så farligt. Vad jag anser i alla fall.

Nå, jag har inte bara spelat. Jag har faktiskt hunnit med en hel del annat också. Eller, en hel del va väl att ta i, men annat i alla fall. Jag fick nämligen ett samtal från en släkting i Tisdags, han behövde hjälp på ett byggjobb i Nora. Självfallet hakade jag på direkt, jobb är ju lika med pengar. Vi mjukstartade med ett 6-timmars pass den dagen. Onsdagen vart dock en aning längre. Vi satte igång runt 10:30 och slet som djur fram tills 04:00 tiden. Ett långt och hårt pass på dryga 18 timmar. Jag rekomenderar starkt att inte anta ett jobb som innebär mestadels arbete på knäna, om du inte är kvinna dvs. Men 18 timmar blir nog lite väl mycket för en såkallad glädjeflicka också.

Men det va fruktansvärt skönt att få det värsta överstökat. Jag va där ett par timmar idag också. Jag kommer nog spendera min Fredagskväll på bygget också. Men eftersom det är på en pizzeria vi jobbar, så får vi självfallet gratis käk och dricka. Matlåda är ju så 90-tal.

Men jobba och spelat spel är faktiskt inte det enda jag har gjort. Jag har även ägnat lite tid åt det som man nu för dagarna kallar flickvän. Jo, hon måste ju också få lite uppmärksamhet. Nu menar jag inte i negativ betoning. Som att det skulle vara jobbigt eller nått. Men helt ärligt, på dom 6 timmarna jag har spelat mitt nya spel, så har jag sprungit omkring i massa olika länder, skjutit med ett 10-tal vapen, kastat granater och hunnit med att skjuta ner en helikopter. Dessutom har jag lyckats döda 400 fiender. Vad ska man göra för att uppnå samma grad av äventyr i verkligheten på 6 timmar ? Hoppas hon inte ställer mig mot väggen med den klassiska; Du får välja mig eller spelet. För då lär jag behöva betänketid.

Jag känner att jag borde förflytta mig från denna stol. Men jag vet inte riktigt när man ska dra gränsen för att ha suttit för länge framför datorn. Är det när det börjar göra ont i ryggen eller i stjärten ? Eftersom jag är datanörd och dessutom farligt beroende av mitt nya spel, så sätter jag gränsen på rygg och stjärt. Fast detta gäller endast efter ett antal timmar med knaprande av smärtstillande substanser, minst.

Nu ska jag nog offra min stol för att bege mig mot sängen. En ny dag imorgon, nya tider nya strider som en vis man en gång sade.

Spelar du inte online på Modern Warfare, så kan jag inte lova att vi syns. Till alla er andra, vi syns i krutröken.



Tack för mig...

Nu är det strax sängen som blir det givna svaret och lösningen på denna situation. Jag och Adde har nötat COD ett tag nu, så vi har gjort våran share av andra världskriget. Vi är tappra soldater !

Jag och Adde har också suttit och kollat genom gammla blogginlägg. Detta skrevs för exakt ett år sen då jag fyllde 23. Som ni ser så delade jag också med mig av Lollo´s fina grattulationskort jag fick av henne. Åter igen, tack Lollo.

Men inte helt oväntat så fick jag ett nästan lika fint kort på presenten i år också. Det stod nämligen "Grattis Bajs-Bosse". Hmm, tack ?

Nej, nu ska vi inte vara sånna. Dagen va hur bra som helst. Trevligt sällskap och god mat ( jag hade ju lagat den ). Men Marcus stod för tårtbakandet. Eller, bakade gjorde han faktiskt inte, jag hade köpt fuskprylar. Men han gjorde allt annat jobb i alla fall. Tack Marcus!

Adde sitter bredvid mig och gäspar, klenis tänker jag då. Nu skrattar han. Keften säger jag och slår honom i skrotum. Nej, så elak är jag faktiskt inte, jag drog ett glas över skallen på honom bara. -Tig, tänkte jag. Men han pratade bara ännu mer. Så jag va tvungen att köra ner en utav mina datorhögtalare i halsen på honom, för att sen vrida på högsta volym. - Nu är du inte så frän va! Skrek jag i ansiktet på honom medans han med ett ganska förvånat ansiktsuttryck tittade på mig. Han sa nått, men jag kunde inte förstå orden han fick ur sig. Ett gurglande med gråt i halsen. Jag sa åter igen att han skulle hålla keften och sedan vred på ännu mer volym. Nu tvingar jag honom att gå på toa för att göra rent min högtalare han så äckligt har slemmat ner. Vilket stil! Skärpning Andreas! Hoppas att han har lärt sig en läxa den bastarden!

Nu ligger Andreas med saliv hängandes ur mungipan. Jag går bara kallt förbi honom och hånler. Han tittar upp på mig med ledsna ögon. - Där fick han så han teg, tänkte jag. Nästa sekund, två steg senare känner jag en kall men svidande känsla i ryggen. Adde har plockat ner gardinstången för att bodypierca mig. Han lyckas få genom stången i min kropp. Jag vet inte vart jag ska stoppa blödningen. Jag håller för både ingångs - och utgångshålet med bägge händerna. - Den jäveln, tänker jag samtidigt som jag försöker lösa problemet med den snabbt pulserande blödning ur min överkropp. Jag har ännu inte vänt mig om för att se vad Andreas nästa drag är. Men när jag väl vrider huvudet så pass mycket att jag ser honom, så står han bara där. Han har kvar gardinen i handen. Detta är tecken på att Andreas hade planeret detta. Han ville inte bloda ner gardinen. - Skönt var väl det, tänker jag. Ett mindre problem att tänka på. Men jag måste ändå försöka lösa stången som plågsamt piercar min kropp.

Jag ber om ursäkt till Andreas, i hopp om att han ska hjälpa mig att få ut stången. Andreas säger att vi nu är kvitt. - Trodde du ja, tänker jag tyst för mig själv medans jag nickar instämmande. Både jag och Andreas försöker  få loss stången som på något viss har fastnat i en utav mina revben. Andreas får en snilleblixt och springer snabbt till garaget med min blodförlust i åtanke. Tillbaka kommer han med en rostig såg. - Vad ska du göra med den? Frågade jag honom med en darrande röst. - Lägg dig ner bara! Svarade Andreas. Jag förlitar mig på honom. Vi är ju kvitt, tror han.

Andreas börjar såga försiktigt men ändå bestämt i mitt nedersta revben. Jag vräcker ur mig ett argsint vrål av smärta. Andreas ser ut att njuta lite, jag blir arg och slår han med den lilla kraften jag har kvar i kroppen. Andreas fortsätter oberörd av mitt slag.

Efter 20 långa minuter och ett revben mindre, så är stången ur min kropp. Vi både pustar ut. Nu kan vi äntligen lägga oss säger jag med en svag och darrande röst. - Ja, äntligen svarar Andreas.

Vi både ligger i sängen och begrundar vad som hänt. Vi ler lite smått och tycker ändå att det hela va ganska humoristiskt.

Jag tycker nog det är mest kul. För Andreas tror att vi är kvitt, men för mig var det här bara en början. Mer är att komma. Planerna kommer att smidas och jag kommer inte att sluta förens Andreas antingen ger mig sitt Xbox eller att han dör. Reglerna är enkla; Dö eller att bli dödad. Fortsättning följer...

Nu måste vi sova...



Tack för mig....

Dagen har blivit natt. Jag och Adde inleder min födelsedag med att irritera oss på uppdateringar till COD som inte till en början ville fungera som vi ville att dom skulle. Men nu har vi fått ordning på vårat irritationsobjekt. Så vi kommer väl engagera i oss att game:a COD hela natten lång. Ett alternativt sätt att fira sin födelsedag på.

Imorgon blir det firande på allvar. Vi alla närmaste ska samlas hemma hos damp och mingla. Kommer bli riktigt trevligt. Bara att Adde kom upp ända från Borås är grymt kul. Så dagen imorgon kan bara bli skitbra. Dessutom så har Hanna något i gärningarna för morgondagen. Jag vet inte om jag ska vara nervös eller inte. Men vi får se vad hon har hittat på. Marcus har ju skrämt upp mig lagom för henne påhitt.

Men redan idag fick jag endel presenter av mina kära vänner. Bland annat en tvålpump formad som en stor näsa som man ska klämma på för att få ut tvålen. Tvålen kommer då ur ena näsborren. Trevligt värre ! Man känner sig säkert jätteren efter att smetat in sig i något som kommer ur en näsborre. Jag fick även massa bakelser från Sarah som va sjukt goda. En hel påse tom, som jag och Adde mummsar på genom nattens framtåg.

Nu har vi lyckats installera alla uppdateringar till spelet. Så nu ska vi geek game:a !




Tack för mig...

En dialog mellan mig och min syster.


Jag: Jag är så sugen på godis !
Syster: Du kommer få diabetes !
Jag: Nej, jag får inte diabetes för att jag äter godis ibland.
Syster: Jo, jag såg dig äta godis en gång på en torsdag. Du kommer få diabetes !

Ju mer jag tänker på allting så blir jag mer deprimerad, för hela stigen har vart ångest när jag tänker fundersamt. Så är det någonting i mig som säger sluta att ge tillbaka åren som du redan kastat bort inom 3. Det har gått upp och ner i svackor men jag hitta tillbaks. Jag kommer aldrig glömma vart jag fick min kraft och min fart att börja tro på mig igen och allt om kring mig så väll. Så det är tacksamhet som sprider sig, så kärlek till er. För i en tid så var allt svart men ni fanns där för mig då. Jag va så självisk men ni fanns där och ni kämpade på. Finns inga ord som kan beskriva hur jag känner för er och tacksamheten som jag har blir bara mer och mer. Jag måste tacka allihopa för ni fanns där för mig och gav mig hoppet när jag grät och sa det ordnar sig. Ni gav mig styrkan till att le och jag är tacksam idag. Jag kommer aldrig glömma storyn tack till hela mitt lag.

Det är rätt underligt ändå att jag har vandrat så länge, för utan glädje har jag kämpat mig mot gråtande nätter. För många stunder var det svart och jag va nära på dö, men all den kärlek som jag fick gav mig ett lyckat försök. Och nu med ord ska jag förklara hur jag känner och så. Och mot ett bättre liv så svävar jag mot lyckan att stå. Jag kommer aldrig falla ner så länge ni finns hos mig. Så jag är evigt tacksam för allting ni gjorde för mig. För många nätter har det svajat mellan liv eller död. Jag stod vid kanten, tänkte hoppa men ni gav mig ert stöd. I flera nätter var jag nära men ni stoppade mig då, ni gav mig någonting att tro på, nått att kriga till, så jag börja ta mig fram i mörkret. Hitta vägen tillbaks och den gick upp och ner i svackor men jag fann mig tillbaks. Så för typ 105:e gången, tackar jag för ni gav mig stöd. För utan er familj och vänner hade jag varit död.

Mörkret ljusnar och jag ser det klart. Molnen skildrar sig och allt blir uppenbart.
För min karta har nu torkat, mitt kompass är helt igen. Så jag följer vägen. Snart är jag hemma igen.

Det finns mycket som jag kan acceptera och respektera med folket omkring mig. Jag kan gå långt över många gränser och acceptera mycket bland dem jag känner och som står mig nära. Men när jag väl har förlorat respekt för någon, vill jag helst inte se dem längre. Jag vill inte veta, höra eller se. Jag stänger mina sinnen och ser åt ett annat håll. Jag stänger dem ute, och oftast utan mer ord än ”Jag har tappat all respekt för dig, vill du vara min vän får du bygga upp min respekt igen.”

Nu är det så att jag är nästan intill oförmögen att hata personer. Jag dömmer alltid dem omkring mig för de dem är, men det gör också att jag ser till att lära känna någon innan jag dömmer dem. Det här är en väldigt jobbig sits. För många gånger skulle det vara lättare att hata en person. Men hat, är ett så starkt ord, Det är för starkt många gånger.

Jag har lättare att hata en situation jag hamnar i än en person. En person tappar jag respekt för. Jag kan avsky personer för det dem gör, men jag kan fortfarande respektera dem som individer. När jag har tappar respekten för någon, tappar jag den helt och fullt. Jag ser dem inte ens som människor längre. De står lägre än mig, under mig. De står lägre än allt levande liv. Jag ser ingen anledning att visa hänsyn eller tänka på dem i något positivt ljus över huvud taget.

Möter jag personer jag inte har respekt för kan jag vara artig och hälsa, prata med dem tills jag har varit trevlig nog inom den samhälls etikett jag är uppvuxen med. När jag har varit social nog så kan jag återgå till att fullständigt stunta i personen.


Jag behöver inte en vän som rättar sig efter mina infall och följer min minsta vink; det gör min skugga mycket bättre

När jag vaknade för någon dag sen, så kände jag en fruktansvärd ilska. Jag vet inte om det va för att jag hade drömt något, eller om bara tanken slog mig när jag vaknade.

Jag vet inte riktigt hur jag ska spegla situationen eller hur jag ska förklara det jag känner. Hur jag än gör, så kommer det att bli snack, och det är just det jag är trött på. Snack och rävspel.

Att man måste vara på ett sätt för att andra ska vara nöjda och tycka att man gör rätt. Eller att man ska umgås med vissa vid rätt tillfälle, annars är det ju något lurt. Jag är sjukt trött på det. Man vill väl umgås med sina vänner man tycker om, för att man trivs att umgås med dem. Men ibland har man känt att man måste umgås med personen för att slippa höra snacket sen att man inte umgås med den längre. Är detta den rätta anledningen för att umgås med sina vänner ?

Och snacket, ständigt snack bakom ryggen på varandra. Att jag skriver och publicerar detta kommer inte komma som en chock. För alla snackar om varandra, när dom inte är med och dom vill tjäna kakpoäng hos den dom är med just då. Alla vet att alla snackar om varandra, men ändå spelar ett rävspel samtidigt som dom tittar varandra i ögonen. Så fort personen lämnar rummet, så börjas det. Vet du vad jag har hört - Hur kan han göra så - Skulle jag vart henne hade jag...
Och det värsta är att alla, ALLA är väl medvetna om detta. Vilket är tråkigt. Jag är nog inte ensam att känna att så fort jag har vänt ryggen till och lämnat ett ställe, att snacket drar igång så fort dörren stängs.

Men det tråkiga är, att om man faktiskt tycker nått negativt om personen, och faktiskt tar upp det med den, så kanske du får ditt sagt, man pratar ut om det och tror sen att allt är lungt. MEN, sen kommer det. Det pratas och pratas och pratas om det bakom ryggen på en. Där har man ett problem också, det går inte att gå den ärliga vägen och ta upp saker öga mot öga heller utan att slippa snacket. Vilken väg du än väljer, så kommer du inte undan snacket.

Sen kommer man till det roliga. Ringleken. Hör man inte av sig på ett par dagar, hur hemsk är man inte då ? Samma sak där, man känner nästan att man måste ringa och prata med personen för att det inte ska bli en grej av att man inte hörts på ett par dagar. Då drar allt igång, man bestämmer sig för att sluta ringa personen som någon typ av rebellisk beslut.

Om man försöker undvika detta, så får man skit för det, om man gör som alla andra och snackar bakom ryggen på varandra, så får man skit för det, fast det sägs bakom ryggen. Och när du träffar din kompis, som ett par timmar innan snackat om hur du beter dig så kasst, så lyser det falskhet rakt igenom, som rent ut sagt äcklar mig.

Alla vet vad alla har sagt om varandra. Jag kan knappast tro att någon sitter och tror att det dom har sagt om någon just då kommer att stanna där. Nej nej, det förs vidare, med storm. Grejen är att vi alla är så fega och konflikträdda mot varandra för att ta upp det. Men ändå sitter man och ler framför samma mun som precis snackat skit om dig.

Och ingen, ingen som är i mitt umgänge kan sitta och säga att det inte alls är så som jag beskriver det här. För då ljuger den. Jag har sett och hört allt, från alla, om varandra. Och det har alla andra också. Så att sitta och säga att ni inte förstår vad jag skriver om är ren vidrig lögn. Vi alla vet vad vi har sagt om vem, och alla vet att det kommer fram.

Alla andra vet alltid bättre än personen i fråga. Alla andra vet bäst hur andras liv ska levas. Någon som har funderat på att prova leva ditt eget liv och kanske ägna lika mycket energi åt det som du gör på andras ?

Jag menar inte att hata ner på allt med detta. Utan mer för att alla ska tänka snäppet innan. Sluta tänk vänskapen som ett spel, och vem som är bäst vänner med vem, vem som ringer mest till vem, vem som är mest öppen till vem. Ta vänskapen för vad den är. Alla ser vänskapen som ett verktyg att prata illa om varandra, till varandra. Det är helt fel synvinkel på den vänskapen som finns idag.

Om jag är en så kass person, som alltid gör fel, eller som inte tillfredsställer just dina behov, så finns det inget jag kan göra. Jag tänker inte lägga ner energi på att umgås med folk som ändå snackar skit om mig bakom ryggen. Och tro inte att jag inte hör det, för det gör jag. Alla hör ! Passar jag inte i din bubbla så lägg inte ner energi på mig heller. Det är ingen som tvingar någon att vara kompis med mig. Ditt liv, ditt val. Precis som det är för mig. Så tycker jag inte om dig, lev med det, för det är ingen annans fel än ditt egna.

If you don´t like me, blow me !

Ni tycker vad ni vill om det jag har skrivit, men alla vet sanningen, innerst inne. Tycker ni illa om det jag har skrivt, så är det eran pryl. Jag skiter i. Jag skriver inte allt detta för att starta beef eller snack, utan för att jag är så sjukt trött på situationen. Kanske någon tänker en gång extra innan den slänger ur sig skitsnack eller leker lekar.


Är det de här vi kallar vänner ?


So i changed huh ? You got a phone, pick it up, call me !

Halvvaken, jag har tankar om att sova. Men det går inte för täcket klibbar fast emellan tårna. Jag är seg men inte trött riktigt än. Och det är svårt att ligga bekvämt i när man är 2 i en 90 säng. 90cm bred och hon tar upp sin lilla del, försöker vända hennes kropp så vi kan ligga sked. 03:35, tidig morgon dagen efter. Att vara vaken längre gör nog inte saken bättre. Men sömnproblem är någonting som alla verkar få. Dom som haft det vet att det knappast hjälper en att räkna får. Ingen sömn gör mig sinnessvag. Klockan lyser brevid mig, en timme kvar, den ringer snart.

Jag tittar ut genom mitt fönster. Droppar träffar glaset och bildar mönster, ett löfte om att hösten är vid tröskeln. En full måne reflekteras i pölen på gården, ögonenlocken är tunga, men jag avundas dem som sover. Jag har ingen ro, letar inombords. Lyssnar på regnet som lyssnar på vindens ton. Försöker finna mod för att skjuta bort dom tankar som lika gärna kan vila tills imorgon. Till och med i storstäder så blir det bäcksvart när det är natt och mörkret har tagit plats. På andra sidan jorden skiner solen men här ligger jag och undrar när jag somnar.

Tiden när jag tappat mitt hopp flera timmar och minuter efter nattens inbrott. Solen har gått ner och bara lämnat ett minne av hur den brukar skina innan vargtimmen. Ligger här och tänker endel under natten när munnen är enda ljuset man ser. Solen har gått ner och bara lämnat mig med mörker under vargtimmen.

Jag fyller 24 om ett tag, men jag har aldrig känt mig mer som ett barn. Jag är gammal och arbetslös för att någon hobby tar all tid. Livet går så långsamt, men ändå går det för fort. Försöker vara positiv men det är enklare sagt än gjort. Och det jag har sagt och gjort under tiden gör mig rädd, för det är hemskt att känna att man är besviken på sig själv. Jag har ljugit för vänner, svikt min moder, jag har låtit tjejer älska när jag har varit otrogen. Jag har förespråkat att weed inte leder till tyngre skit, men även jag blev statistik när jag prövade tyngre skit. Jag har för lätt för att bli stressad, för lätt för att bli lurad och för lätt för att bli frestad. Så, vad vill jag bli när jag blir stor ? Inget bestämt. Men det lutar nog åt att jag vill bli liten igen.


Livet kan vara bull, men så är det för alla. Men vad gör man när man fastnat i att fortsätta falla ? Om man inte längre vill vakna på morgonen utan att ens huvud ska va fuckat. Självmedicinerad med zuttla. Jag rör mig steg för steg mot mina döden, för min ängel har tröttnat på att få bära mina börder. Har inte många som jag älskar som jag håller om. För alla som jag älskar lyckas jag typ svika gång på gång. Jag mådde dåligt, fast jag sökte min lycka. Resultatet av en kille som alltid rökte för mycket, men jag sluta kickade, mina plågor försvan, för det fuckar med ditt huvud mer än vad en kvinna någonsin kan. Hade rätt så svårt för kärlek. När hela världen bara verkade hatisk. Inte konstigt att min livsinställning nästan va apatisk. Rätt så tragiskt när man känner att man måste nyttja droger för att komma underfund med livets frågor. Kanske deprimerad, kanske hypokondriker eller kanske missförstått geni som vandrar runt bland zombier. Makten att förändra finns i huvudet när jag blundar. Men jag är fast i tankebanor där jag inte kan tänka annorlunda.


Dessa papper som vi kallar för pengar, har fått mig att göra saker som jag vill förtränga från mitt tänkande. Jag vill bli rik, men frågan är om det är värt att trampa över några lik, kanske förlora allt jag håller kär. Son till en spelande man blir ofta likadan, så mina sedlar går till glam, dom jag får fram. Man har småhustlat alldelles för länge snart. Vill inte gola ner mig själv, men när mina polare behöver hjälp så står jag vid din sida. Men vem är min hjälp från att skälpa mig själv när hälften sitter inne och resten har sålt sig själv till djävulen. Har beslutsångest, kan inte få något klart och sen jag va barn har jag suttit inne med så mycket hat. Känner att min innre demon krossar mitt sinne till spån. Hoppas att man nångång hinner i mål.

Har alldelles för många onda tankar i hjärnan och man börjar tänka; är det är något som man förtjänar? Varje dag spela glad, andetag gör en svag, men varje dag är en ny start. Man måste vara ärlig mot sig själv, inte altid köra en tävling mot sig själv.

Det här är dårarnas stad, dom tokigas stad, dom förtvivlades stad, dom lögnarnas stad, pengarnas stad, dom älskandes stad och dom ensammas stad.

Har du också haft den känslan, du knegar hela dagen, det är bull, ingen förstår dig, du känner dig ensam. Men det är lungt, du har en liten knatch hemma, men hemma finns inget som man älskar. Mina vänner försvinner en och en, en efter en byter stad, byter land. Det är kefft att va svensk. Jag stannar kvar, jag skulle aldrig lämna mitt hem, men de klart att man känner igen vad dom snackar om att 50 procent väljer att bo själv. Vad är det som händer ? Staten delar staden i två, ingen som klagar då. Bygger etta efter etta, kalla det för människorädd. Så om jag har det tråkigt en dag så ringer en av mina vänner av dom få som är kvar, åker in, splittar något sen åker tillbaks, kämpar emot depression, det är svårt i min stad.

Staden skinner upp i gråskalor. värmen lyser med sin frånvarå, ingen har nått gemensamt, spelar ingen roll om du är stark eller svag, för staden är en jungel och jungeln har ingen lag.

Jag vet inte varför som jag skriver detta nu. Men jag vet att du tar avstånd, men dessa saker vill ut. Har inte längre knarkat mentaliteten. Du fick mig till att inse värdigheten i att vara ren igen. Satte griller i mitt huvud, kan inte tacka dig nog. Men tror nog att du tackas av min mor. Vill inte framstå som en sliskig person. Men det känns viktigt att du fattar hur du rinner i mitt blod. Om jag var bättre på att hitta ord för mina känslor. Hade du nog sluppit höra allting genom mina texter. Men, det här är livet som vi båda lever. Hemligheter håller oss ifrån varandras egenheter. Kanske därför som du aldrig kommer höra detta. Även om jag kommer överlägga att försöka sätta dig framför mig och tysta dina läppar, sen släcka ner i rummet, låta högtalarn berätta. Men dem försvarsmekanismer som vi besitter gör att jag inte kan visa att du är min höghet. Utan att oroar mig för att du missuppfattar grejen och sen vänder alla orden till din egna fördel. Inte så att jag vill krama dig konstant. Eller jo, men jag vet att ingen av oss skulle palla det alls. Så jag väljer att förtrycka det jag känner i hopp om att det förlänger att vi kommer vara vänner.


Hon är ingen spegelbild av mig, men hon är min vän. Hon lägger sitt huvud i mitt knä, och vi somnar där.