Maniak´s Blogg

Jag har nu under ett par dagar funderat lite kring vad vänskap egentligen är. Så lite då och då har jag tagit ordentliga funderare och valt att dela med mig av detta. Nu kanske inte ni håller med om mina tankar och skildringar. Men jag tror även att det är viktigt att kasta en tanke över det i mellan åt.

Eftersom jag själv träffar på många olika situationer mellan mig och mina vänner eller bara  mina vänner sinsemellan som man får höra om, så tycker jag det är ganska viktigt. På ett sätt så blir man alltid inblandad om det gäller nära vänner.

Nu i efterhand så ser jag att det vart en hel del text, jag tror jag fick någon släng av skrivmani och kunde inte låta bli att tankarna gled iväg.

Jag har även försökt googlat lite på vad vänner egentligen är, och till min förvåning så har jag faktiskt inte hittat så mycket konkret vilket jag också baserar endel av vad jag tror vänskap är. Endel av det jag har skrivit är också baserat på vad hur jag tror mina vänner och bekanta ser på vänskap. Även hur jag uppfattar dem. Hur dom beskriver saker och vad dom delar med sig.

Vänskap har fått en väldigt speciell status i vårat samhälle. Det är motsatsen till dom andra förhållanden vi inte har speciellt mycket kontroll över. Familjen som vi inte kan ändra på, grannarna som irriterar oss och kollegorna vi måste stå ut med på jobbet. Men vänner är nått vi glädjeligen och med frihet väljer genom livet. Det är också förhållanden vi alltid antar som behaglig. Om någon frågar vad du ska göra till helgen och du svarar att du bara ska vara hemma eller kanske bara umgås med familjen, så kanske folk tror att du är lite ledsen eller liknande. Men om du istället svarar att du ska träffa vänner, så är det ett antagande att du är önskvärd eller åtråvärd.

På en nivå så är vänskapen väldigt enkel. Det är sammansvettsningar mellan människor som tycker om varandras sällskap. Men om man undersöker lite noggrannare så är det ganska uppenbart att det finns någon samstämmighet vad allt egentligen betyder. Om du pratar med någon om vänskap så är det något man sätter ett värde på och ständigt något man söker efter, samtidigt som det är mycket förvirring och besvikelse när det gäller vänner i människors liv. Vänskap är en utav dom områdena som är fyllda med dolt antagande och oskrivna regler. Vi inser att våran vänskap inte betyder vad vi trott att det betytt när dom antaganden kommer i konflikt eller inte stämmer överens.

Det finns ingen överenskommelse om vad vänskap egentligen innebär eller vad man ska göra när vänskapen surnar till. Det finns nog ingen som skulle föreslå att man skulle börja träffa en "vänskaps rådgivare" för att tala ut om ens raserande förhållanden med sina vänner. När något börjar gå snett så är det sällan vi utmanar våra vänner. Detta kan bero på att vänskap oftast är en skör sak och vi vill inte sätta den på prov med allt för många begär. Det är vanligare att man absorberar smärtan och drar sig tillbaka. Det finns ju trots allt inget kontrakt. Villkoren är oskrivna och ingen gör dem någonsin helt tydliga.

Om man frågar folk om vänskap så har alla en bred syn på det. Vissa anser att det begär total lojalitet och andra anser att det inte alls bär med sig några förpliktelser. En man kan säga att lång vänskap har förändrat hans liv och på några sätt varit viktigare än hans äktenskap. Andra kanske tycker att det som är bra med vänskap är att man kan bli av med dom gammla, för att det alltid finns nya runt hörnet. En kvinna kunde ha sagt hon skulle kunnat dö för sina vänner. En yngre kvinna kanske anser att vänskap är skoningslöst praktiskt och enbart är till för att göra hennes liv enklare här och nu.  Det som är intressant här är att det inte är uppenbart hur dom lever sitt liv. Dom flesta har många bekanta och ett socialt liv. Och dom flesta tror att dom flesta tycker och tänker precis som dom själva gör.

Dom flesta av oss känner en speciell stolthet över våra vänner, tillfredsställda att dom har valt oss och att vi har valt dom. Vi tycks tro att dom reflekterar några viktiga sanningar om vem vi är. Men att skaffa vänner är inte nått man kan göra hur som helst. Man kan dra en liknelse som att köpa ett hus. Man köper ett hus som man har råd med, vad som råkar finnas på marknaden just när vi letar och om en oberäknelig ägare väljer att acceptera ens bud. Vänskap är ganska likt. Vi kan endast välja våra vänner från människorna vi träffar, med dom lämpliga omständigheterna och att någon som visar ömsesidigt intresse att lära känna en.

Jag läste att man gjort en undersökning om vänskap. Det står att vi när som helst har ungefär 30 vänner, 6 av dom anser vi som nära. På en livstid blir vi vänner med nästan 400 personer, men vi har kontakt med mindre än 10% av dem. Nästan 60% anser att vänner är viktigare än kariär, pengar eller familj. Andra studier visar att män har en närmare vän mer än vad kvinnor har. Att medelklass män har mer vänner än arbetsklassens män och att både män och kvinnor anser att deras vänskap med kvinnor är mer känslomässigt tillfredsställande än med män. Detta är ganska intressant, men jag tror det är ganska stora variationer. Det finns ju folk som har allt mellan inga vänner alls till över 100 stycken.
 
Oftast så vet vi inte vart vi passar in i våra vänners liv. Vi kanske tycker om dem enormt, men inte vet om dom vill att man ska komma dem ännu närmare. Är vi någon bland deras första dussin vänner ? Eller ens i närheten av 90 i deras cirkel ? Om dom frågar om man vill komma på middag en gång om året, är det nått hederligt för att dom bara har middagar 2 gånger om året eller ett tecken av obetydelse för att dom har middagar varje vecka ?

Det är fullt möjligt att vi är otydliga eller ogenomskinliga mot folk som känner oss. Att dom endast träffar på en särskilld del av våran existens. För att om vi vill så kan vi välja att ha föräldrar, bekanta, gammla vänner, kollegor, vänner och grannar i totalt skillda fack. Många sätter högt värde på den anonymitet och frihet som man får. Baksidan med detta är att om vi inte är bekanta, så kan vi inte riktigt känna till andra.

Med en frånvarande vishet, så lever vi efter antaganden och vi kan bli sjukt överaskade. Om du tex skriver en bok eller gör musik så kanske du umgås med likasinnade och ditt verk blir månadens stora grej. Du har helt plötsligt massa nya vänner. Du får massa inbjudningar hit och dit, folk skickar julkort mm. Men du har inte förändrats som människa för att du har skrivit en bok eller gjort en låt, du har inte blivit smartare eller ändrat din personlighet. Du har bara lyckats med att bli den mest intressanta.

Ibland ser man på vänskap på ett annorlunda sätt. Man man bli mer cynisk dvs helt hänsynslöst. Ibland känns det som att vissa inte är riktigt redo för att göra en uppoffring för någon annan. Dom är redo för att njuta av ditt sällskap, men inte så mycket mer än så. Dom jag ser upp till mest i just denna situation är dom som är helt ärliga om att dom faktiskt inte kan vara till mer hjälp än så. Om en bekant hör av sig och säger att dom är ledsna, men eftersom man bor 50mil ifrån varandra, så kan man inte riktigt erbjuda någon typ av riktigt stöd för att avståndet är bara för långt. Visst, bra att vara ärlig och så. Men senare kanske personen hör av sig riktigt arg och ledsen anklagande att man inte bryr sig om dem.

Det är ganska uppenbart att dom som är minst besvikna på deras vänskap är antingen dom som aldrig testat den, eller dom som har en riktig förståelse om vad deras vänner egentligen går för. Kanske för att deras vänskap är grundad i verkligheten av deras liv. Andra är kanske nöjda med deras vänskap för att dom inte förväntar sig något mer än att dom delar trevliga stunder med varandra. Någon du spelar fotboll med, någon du går ut och tar en öl med eller kanske någon du bara sitter och snackar skvaller med.

Finns det något med dom här erfarenheterna som gör att vänner är den nya familjen ? På ett sätt kanske sant. Varje generation spenderar mer och mer tid som sjvälständiga vuxna människor innan dom själva har egna underordnande. Men vi är så förälskade i tanken att vi kan vara en del av en gemenskap där vi väljer helt fritt och där vi inte har slutat reflektera vad det egentligen innebär. Vi firar tanken att folk längre inte är begränsande till banden av gemenskapen och förpliktelser, och ersätter den med en vision av människor som är sammankopplade av ren kärlek och respekt

Men hur realistisk är egentligen den visionen ? Vad kan vi förvänta oss från våra vänner ? Familjer existerar för att familjemedlemmarna accepterar att en viss grad av osjälviskt betende är nödvändigt för att bära dem vidare och att försäkra sig om att dom lever vidare till nästa generation. Men det finns inte riktigt någon liknande drivkraft bakom en vänskap.

Kanske borde vi tänka till lite mer, och kanske vara lite mer mottagande om vad som bär vidare våran vänskap. Vi kanske kunde börja med att vara ärliga med oss själva om vad vi tycker om hos våra vänner, vilka behov dom fyller och vad vi är redo för att göra för dem. Vi känner oss högst generösa mot vissa av våra vänner och förbittra mot andra. Vissa älskar vi, vissa smickrar oss, vissa tolererar vi om dom uppfyller något, och vissa kanske vi föraktar. Endel tycker om att ha vänner som vi inte alls tycker om, för att dom anser att det är så härligt efteråt att slita dom i bitar. En annan kanske tycker att han hellre njuter av annat än att se sina vänner misslyckas och falla.

Detta kanske skulle hjälpa oss att vara mer realistiska med vilka vänner vi förväntar oss se när vi ligger på brittsen på sjukan och vilka som vi tror skulle komma och hälsa på en. Det betyder såklart inte att vi kan värdesätta dom som inte kommer att vara där. Ibland kan vi dras till andra för att dom osannolikligen skulle vara till hjälp i en kris. Vissa kanske värdesätter sina vänner för att dom är våghalsiga, spännande, arroganta och kloka. Samtidigt som någon kanske har genomgått en allvarligt sjukdom dom senaste åren anser att den är tacksam för att ens vänner tar distans från ens sorg. Vi kan känna igen människors charm som underhållare och kompanjoner utan att förvänta sig känslomässigt stöd ifrån dem också.

Spelar det någon roll om vi kan urskillja mellan den djupa och kortvarig eller ytliga vänskapen ? Frågar man, så är det få som är riktigt glada över vänskapen dom har. Många är tankfulla och sorgsna över djupheten, närheten eller antalet vänner dom har. Folk som är ständigt upptagna med jobb eller dylikt är väl oftast ledsna över att dom inte haft mer tid att sammansvettsa starkare band till deras vänner, och undrar över om det är för sent att utveckla det. Dom flesta vill ha fler vänner, eller djupare, varmare, mer pålitliga förhållanden än dom de har idag, men inte vet riktigt hur dom ska gå till väga.

Jag anser att det finns bra många anledningar att skapa dessa band, även fast vi gör det när vi är äldre. Får du barn när du är äldre så tar familjen upp en mindre del av ditt liv. Vi väntar lite längre med att ha barn, vilket leder till att vi kanske blir morfar/farmor förens vi är 70 år för första gången. Vi får mer tid till övers, mindre familjeansvar än vad det har varit generationerna innan oss. Vi alla vill känna oss behövda och värdesatta av andra. Och det är möjligt att vänner kan uppfylla de kravet, men jag tror att vi måste jobba lite på det.

Men det är inte helt enkelt. Vänskap är en ganska utstuderar dans och ingen vill att det ska synnas tydligt när vi inte är välkommna. Vänskap kommer heller inte med några garantier. Folk är oberäkneliga. Men vi måste ändå leka leken. Det är bevisat att folk med nära vänner lever längre och är lyckligare än dom som är utan. Jag tror att vänskap deffinerar vad det är att vara mänsklig.

"- Av allt som visdom tillgodoser för att hjälpa en att leva ett lyckligt liv, så är passion för vänskap den största. Att äta eller dricka utan en vän, är som att leva ett liv som ett lejon eller en varg."



Kommentera gärna vad ni tycker och tänker. Jag vill reflektera detta från olika synvinklar.






Tack för mig...