Drömmen...



Det är så skönt att ligga brevid dig och känna dina händer sväva över min kropp. Vi klickar ihop som en passande puzzelbit när vi lagt oss till rätta. Jag känner värmen, kärleken och ömheten som berör mig ändå fram i dina fingertoppar på min hud. Vi ligger bara där helt tysta. Jag hör dina hjärtslag. Det är så tyst att jag även kan höra ditt blod rinna igenom din vackra kropp. Det finns ingen bättre känsla än när du håller om mig. Jag har saknat detta länge. Jag blundar och bara njuter. Jag håller andan själv bara för att få höra dig andas. Jag öppnar ögonen för att skåda din vackra kropp. Men när jag öppnar ögonen går det en iskall blixt genom kroppen. Du ligger inte där, ingen hand som längre berör mig så fint. Det är kallt och det är tomt. Jag inser att det bara var en dröm. Jag gör allt för att somna om och återgå till när vi låg där. Men för varje sekund så glider jag in i verkliheten mer och mer, samtidigt som den kalla ångesten av min ensamhet kryper närmare och närmare. Saknaden av din närhet är nu verkligare än någonsin. Det känns som när solen går i moln. Det blir det kallt, och plötsligt har du ingen skugga. Jag är kall. Jag är tom.

Jag önskar att jag hade en drömfångare, så jag kunde ha kvar dig för evigt...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0