Maniak´s Blogg

Vad är relationer igentligen ?

Relationer är betydelsefulla, det är människans livsnerv, en hjälp och ett stöd för att komma till rätta med de svårigheter och problem vi möter i livet. Andra människor är viktiga för oss under hela livet, de upptar vårt tankeliv och vår handlingsvärld. Som barn eller vuxen rör sig största delen av våra tankar, känslor, behov, tvivel och drömmar kring andra människor. Vi sträcker oss ut mot varandra i glädje och hopp, i sorg och förtvivlan, i likgiltighet och fruktan. Vi ingår i andras upplevelsevärld och den andra i vår.

De flesta människor har ett stort antal relationer under sin livstid. De har föräldrar, de är föräldrar, de har kamrater, vänner och bekanta, de känner folk på jobbet, de har grannar, de har  gammla förälskelser och de lever ihop med personer de älskar, hatar eller blivit likgiltiga inför.

Är relationer viktigt ?

Svaret är juh ganska enkelt. Ja, dom är bra för oss. Det är uppenbart att nära relationer till andra människor är viktiga, de är källan till både glädje och sorg i livet. Frågar man folk vad som gör livet värt att leva, som kommer nog dom flesta nämna personliga relationer till andra människor. Mycket pekar också på att det som är mest meningsfullt är sånt som har med relationer att göra, bland annat att känna sig älskad, behövd, bekfräftad, få trygghet och närhet. Pengar, karriär, matriella saker har klart betydelse, men inte lika stor som ovanstående.

Relationer har ett nära samband med hälsa och välbefinnande. Att gå in i en nära relation och få uppleva närhet, ömhet och bekräftelse är en av dom mest belönande situationer man kan hamna i som människa. Man får tillfälle att kunna lita på någon, upplever trygghet, kan diskutera personliga problem och man kan öppna sig, man får bekräftelse och ökad självkänsla. Man kan få känna sig accepterad. Villket är ganska viktigt för sin både psykiska och fysiska hälsa. Att förlora en sån relation kan därför innebära stor förlust.

Människans historia har alltid gått ut på att bara överleva. Det är inte förens nu vi får tid och tillfälle att leta efter oss själva eller undra vem som ska vara den rätta.

Men vi måste hålla och behålla avstånd till andra för att inte smälta samman. Vi måste vara enskilda. Men vi behöver också andra, vi måste av flera anledningar också vara samfällda, dels för att andra bidrar till vem vi är (identitet) och till våran självkänsla och dels för att vi måste känna närhet och samhörighet för att orka med att leva i en ibland skrämmande och fientlig värld. Med andra ord så är relationer en förutsättning för och samtidigt ett hot mot våran "individualitet" och identitet.

I kärnan av varje relation ligger de en balans mellan beroende och oberoende. Extremt beroende innebär att man satsar allt på att andra ska tycka om en, i varje fall inte tycka illa om en. Andra kan bli som en drog utan vars medverkan i livet inte är värt nått. Extremt oberoende är lika illa. Man sluter sig då inom sin borg, gömmer sig, döljer sig och spelar roller, allt för att undvika sig sårbar eller öppen.

En av utgångspunkterna för ett medvetet och mänskligt liiv är ens identitet, alltså frågor som rör vem man är, vad man kan och vad man är värd. Det är i relationer till andra människor som viktiga delar av hur vår identitet blir till. Alla uppfattningar om vår identitet är grundade på kommunikation med andra. Andra människor fungerar både som resonansbotten och som bidrar till våran "självbild".

Vi har ett ganska stort behov av att duga, att genom andras ögon vara värda nått i egna ögon och att vara älskade, alltså villja ha en bra självbild av sig själv. Vi har också ett stort behov av tillhörighet, att få vara del av en större helhet, att få tillhöra ett nätverk och känna att andra ser oss och räknar med oss. De ger oss ett socialt värde, en spegling av oss själva. Att få vara med är att vara accepterad, att duga som man är.

Om man inte blir accepterad som man är av ens närmaste omgivning, kan detta göra att man dras till grupper som anses negativa av omgivningen, eller värderas negativ av samhället. Inom dom "negativa" grupperna kan man vara mer säker på att få en positiv bild av sig själv. Hellre en avvikare bland människor som ser positivt på en själv, än anpassad bland människor som tycker illa om en. Det är precis samma sak som när man inte får någon bekräftelse alls, då kan man sträva efter att bryta mot regler och normer för och genom de väcka starka reaktioner hos sin omgivning, enbart för att få nån form av bekfräftelse.

Kommentera gärna vad ni tycker och tänker...



Tack för mig...