Fullt Upp!
Hello...
Som ni har märkt har jag inte bloggat på en stund. Anledningen till detta är att vi har haft fullt upp med bygget. Vi har jobbat från att solen gått upp till att den gått ner och det är så mörkt att vi inte ser nått. Vi har haft ett väldigt pressat tidsschema att göra allt som planerat. Och tyvärr har det blivit endel missöden nu sista tiden.
Jag vill nog påstå att vi har haft motgånger sen första dagen vi började bygga på huset. Men trots alla dom problemen så kämpade vi på och ständigt hittade nya lösningar. Det hela började med att vi inte hade ström draget fram till platsen, villket skulle varit fixat innan vi kom dit. Sen hade vi köpt en traktor som skulle stå på plats när vi kom, villket den gjorde. Men problemet va att den inte startade. På nått höger hade startmotorn pajat. Så de tog nästan en hel vecka innan vi hade den igång. Och med strömmen som vi hade förlitat oss på så hårt, med tex att köpt in maskiner för bra många tusenlappar men inte kunnat använda. Fram till denna dag har vi inte ström dit. Men som jag sa, vi jobbade runt alla problem, det ena efter det andra. Inget har verkligen inte gått som planerat, men vi har hållt humöret uppe och kämpat och tillslut klarat det.
Men igår, då dog all drivkraft att ens fortsätta att bygga på huset. All motivation bara dog. Grejen är såhär, vi har i en veckas tid kämpat med att spika ihop 24st takstolar. Sen nästan en hel vecka att lyfta upp dom på taket med kranlyften. Så när vi fick upp alla va det en otrolig känsla att se att allt va på plats. Nästan varenda takstol va ett rent helvete att få upp och på plats. Och som jag nämde, känslan när man fick upp den sista och såg att den biten va klar va så grymt skön. Så då va man taggad och glad. Men sen hände de som absolut inte fick hända. Den mest värsta tänkbara scenariot. Alla takstolar föll. Den ena längst bort på sidan föll på den som stog brevid, och den föll på den som stog brevid den, osv osv. Takstolarna ligger alltså 60cm ifrån varandra, så när en faller, så blir det en "domino effekt". Hela vårat arbete med taket va nu helt blåst. Innan allt de här hände va vi redan otroligt stressade för att hinna få allt gå ihop. Att få dit taket va ett måste, annars blir allt förstört av regn. Då blir allt vi byggt bara till slöseri. Så taket var ett måste, men nu hade vårat "måste" bara rasa. En otroligt förkrossande känsla. Man såg hur bara allt man lagt ner så mycket tid och energi på bara föll isär. 12 timmars slit dag in och dag ut i 45 graders stekande sol i 5 veckor, bara åt helvete. Försök se det ur en positiv vinkel så mycket nog att fortsätta bygga. Och i detta skede har vi 2 dagar på oss innan vi måste åka tillbaka till sverige. Det finns inget som helst chans i världen att vi hinner få upp takstolarna igen. Plus att vi hade 100 andra saker som skulle göras så inte huset blir förstört.
Så nu satt vi alla där, under vårat rasade tak. En rysande tystnad föll över oss alla. Det som inte fick hända, hade precis hänt. Helt overkligt. Jag va fan snudd på börja böla som en liten snorunge. Allt va bara poof väck kört. Jag kan gott säga att denna dag va en utav dom värsta dagarna i mitt liv. Låter nog jävligt larvigt, men man förstår nog inte om man lagt ner all denna möda, alla blod och svett på nått, sen ser man bara hur allt kukar sig.
Men efter ett tag av tungt lidande, så kände jag att det måste hände nått. Ingenting blir bättre på nått sätt av att bara sitta där och titta på det. Så jag skrek på alla och sa att vi måste göra nått. Och vi måste göra det NU, vi har 1 och en halv dag att göra det på. Vad vi än ska göra, så måste vi agera nu. Men vi får juh inte bara göra nått utan att tänka igenom det. För gör vi minsta snesteg nu, så är vi totalt körda. Så först diskuterade och räknade på lite olika lösningar. Tiden är vår värsta tänkbara fiende just nu. Vi kom fram till att försöka få uppa alla takstolar absolut inte skulle gå. Om vi nu skulle hinna få upp alla igen, så hade vi fortfarande massor kvar att göra för att få på taket. Så en lösning som den va inte på tanke. Efter lite velande fram och tillbaka så kom vi på att vi skulle bygga ett priliminärt tak på takstolarna. För det viktigaste just nu, va att bygga nått typ av tak för att skydda allt vi byggt under dessa 5 veckor. Annars skulle det va totalförstört av regn.
Vi kände att det va den bästa lösningen vi kunde komma på, så vi satte våra tankar i verk. Mätte och räknade lite sen va det dax att bygga. Men allt eftersom tiden gick så började vi inse att även detta skulle va ett förstort jobb för att hinna. Det fanns ingen som helst chans att vi skulle hinna göra den lösningen, plus att få på allt runt om huset osv. Nu va man ännu mer nere.
Eftersom vi åker nu på lördag så hade vi bara en sista utväg, villket faktiskt känns lite tråkig. Vi får hyra in ett företag som gör klart taket och grejerna runt huset för att det inte ska förstöras av regn eller blåst. Vi va så nära att kunna klara det, trots alla motgångar löste vi det. Men nu va det bara ett problem för stort, det största problemet va juh tiden.
Men nu har vi haft ett företag som vart ute och kikat på huset, så vi inväntar bara ett prisförslag. Villket kommer hamna på många lappar. Men nu är det bara som det är, det finns inget vi kan göra åt saken. Tråkigt att det skulle sluta såhär bara. Men nästa sommar tar vi nya tag och tacklar problemen ännu hårdare och ännu bättre. Nu ska jag ta och vila min vilsna själ en stund. Och dessutom njuta av dom sista timmarna jag är i USA. För på lördag runt 08 på morgonen våran tid går vårat flyg. Så man är hemma i sverige på söndag.
Sköt om er alla !
Tack för mig...
Som ni har märkt har jag inte bloggat på en stund. Anledningen till detta är att vi har haft fullt upp med bygget. Vi har jobbat från att solen gått upp till att den gått ner och det är så mörkt att vi inte ser nått. Vi har haft ett väldigt pressat tidsschema att göra allt som planerat. Och tyvärr har det blivit endel missöden nu sista tiden.
Jag vill nog påstå att vi har haft motgånger sen första dagen vi började bygga på huset. Men trots alla dom problemen så kämpade vi på och ständigt hittade nya lösningar. Det hela började med att vi inte hade ström draget fram till platsen, villket skulle varit fixat innan vi kom dit. Sen hade vi köpt en traktor som skulle stå på plats när vi kom, villket den gjorde. Men problemet va att den inte startade. På nått höger hade startmotorn pajat. Så de tog nästan en hel vecka innan vi hade den igång. Och med strömmen som vi hade förlitat oss på så hårt, med tex att köpt in maskiner för bra många tusenlappar men inte kunnat använda. Fram till denna dag har vi inte ström dit. Men som jag sa, vi jobbade runt alla problem, det ena efter det andra. Inget har verkligen inte gått som planerat, men vi har hållt humöret uppe och kämpat och tillslut klarat det.
Men igår, då dog all drivkraft att ens fortsätta att bygga på huset. All motivation bara dog. Grejen är såhär, vi har i en veckas tid kämpat med att spika ihop 24st takstolar. Sen nästan en hel vecka att lyfta upp dom på taket med kranlyften. Så när vi fick upp alla va det en otrolig känsla att se att allt va på plats. Nästan varenda takstol va ett rent helvete att få upp och på plats. Och som jag nämde, känslan när man fick upp den sista och såg att den biten va klar va så grymt skön. Så då va man taggad och glad. Men sen hände de som absolut inte fick hända. Den mest värsta tänkbara scenariot. Alla takstolar föll. Den ena längst bort på sidan föll på den som stog brevid, och den föll på den som stog brevid den, osv osv. Takstolarna ligger alltså 60cm ifrån varandra, så när en faller, så blir det en "domino effekt". Hela vårat arbete med taket va nu helt blåst. Innan allt de här hände va vi redan otroligt stressade för att hinna få allt gå ihop. Att få dit taket va ett måste, annars blir allt förstört av regn. Då blir allt vi byggt bara till slöseri. Så taket var ett måste, men nu hade vårat "måste" bara rasa. En otroligt förkrossande känsla. Man såg hur bara allt man lagt ner så mycket tid och energi på bara föll isär. 12 timmars slit dag in och dag ut i 45 graders stekande sol i 5 veckor, bara åt helvete. Försök se det ur en positiv vinkel så mycket nog att fortsätta bygga. Och i detta skede har vi 2 dagar på oss innan vi måste åka tillbaka till sverige. Det finns inget som helst chans i världen att vi hinner få upp takstolarna igen. Plus att vi hade 100 andra saker som skulle göras så inte huset blir förstört.
Så nu satt vi alla där, under vårat rasade tak. En rysande tystnad föll över oss alla. Det som inte fick hända, hade precis hänt. Helt overkligt. Jag va fan snudd på börja böla som en liten snorunge. Allt va bara poof väck kört. Jag kan gott säga att denna dag va en utav dom värsta dagarna i mitt liv. Låter nog jävligt larvigt, men man förstår nog inte om man lagt ner all denna möda, alla blod och svett på nått, sen ser man bara hur allt kukar sig.
Men efter ett tag av tungt lidande, så kände jag att det måste hände nått. Ingenting blir bättre på nått sätt av att bara sitta där och titta på det. Så jag skrek på alla och sa att vi måste göra nått. Och vi måste göra det NU, vi har 1 och en halv dag att göra det på. Vad vi än ska göra, så måste vi agera nu. Men vi får juh inte bara göra nått utan att tänka igenom det. För gör vi minsta snesteg nu, så är vi totalt körda. Så först diskuterade och räknade på lite olika lösningar. Tiden är vår värsta tänkbara fiende just nu. Vi kom fram till att försöka få uppa alla takstolar absolut inte skulle gå. Om vi nu skulle hinna få upp alla igen, så hade vi fortfarande massor kvar att göra för att få på taket. Så en lösning som den va inte på tanke. Efter lite velande fram och tillbaka så kom vi på att vi skulle bygga ett priliminärt tak på takstolarna. För det viktigaste just nu, va att bygga nått typ av tak för att skydda allt vi byggt under dessa 5 veckor. Annars skulle det va totalförstört av regn.
Vi kände att det va den bästa lösningen vi kunde komma på, så vi satte våra tankar i verk. Mätte och räknade lite sen va det dax att bygga. Men allt eftersom tiden gick så började vi inse att även detta skulle va ett förstort jobb för att hinna. Det fanns ingen som helst chans att vi skulle hinna göra den lösningen, plus att få på allt runt om huset osv. Nu va man ännu mer nere.
Eftersom vi åker nu på lördag så hade vi bara en sista utväg, villket faktiskt känns lite tråkig. Vi får hyra in ett företag som gör klart taket och grejerna runt huset för att det inte ska förstöras av regn eller blåst. Vi va så nära att kunna klara det, trots alla motgångar löste vi det. Men nu va det bara ett problem för stort, det största problemet va juh tiden.
Men nu har vi haft ett företag som vart ute och kikat på huset, så vi inväntar bara ett prisförslag. Villket kommer hamna på många lappar. Men nu är det bara som det är, det finns inget vi kan göra åt saken. Tråkigt att det skulle sluta såhär bara. Men nästa sommar tar vi nya tag och tacklar problemen ännu hårdare och ännu bättre. Nu ska jag ta och vila min vilsna själ en stund. Och dessutom njuta av dom sista timmarna jag är i USA. För på lördag runt 08 på morgonen våran tid går vårat flyg. Så man är hemma i sverige på söndag.
Sköt om er alla !
Tack för mig...
Kommentarer
Trackback
